Charlie har börjat krypa och därmed också börjat slå sig. Det händer ett par gånger om dagen. Hon går med huvudet före in i ett skåp eller drattar omkull vid en tröskel. Sådana saker. Och varje gång blir hon alldeles chockad av smärta. Det är som om hela hennes system slås ut. Det är inte mycket man kan göra än att lyfta upp henne, krama henne och säga ”såja, såja”. När man väntar på att hon ska lugna sig har jag börjat räkna ”de tysta sekundrarna”.

Det handlar alltså om den tid då Charlie är tyst mellan skriken när hon gråter som värst. Hon kisar, blundar, grimaserar, håller andan, sekunderna går, man kan ta på tiden – och så drämmer hon till med ett skrik som är helt otroligt.

Hennes rekord är åtta sekunder. Det var helt otroligt. Det var som att se Matrix, någon stoppade tiden mitt i en grimas, jag trodde aldrig att det skulle ta slut.

Och så kom den till slut – skrikexplosionen.

Och jag bara, såja, såja.