Det blir allt svårare att lägga Charlie. Jag minns med viss sentimentalitet hur det kunde vara ”förr i tiden” i föräldraskapet. Man lade ner Charlie på rygg i sängen och där hon låg kvar. Som en upp-och-ned-vänd skalbagge, det var omöjligt för människan att vända på sig. Visst, hon sprattlade och protesterade ibland, men hon kunde inte vända på sig. Vilken underbar tid, ja jösses.

Numera lägger man ner henne i sängen och på en millisekund har hon vänt på mage och sitter på alla fyra. Hon är extremt skicklig och det går otroligt snabbt. Man försöker sean vända henne på rygg igen, men det är svårt. Hon har låg tyngdpunkt och står brett med händer och fötter. Hon vet min plan och hon tänker kämpa för att se till att den inte går i lås. Hon tänker inte finna sig i att ligga på rygg, helt enkelt.

När jag ser henne där på alla fyra, beredd på alla eventualiteter och stel som en pinne i kroppen så får jag en absout känsla av att jag sett det här förut. Jag har betraktat den här scenen i ett helt annat sammanhang. Så kommer jag på det. Charlie ser på pricken ut som en brottare som hamnat i parterre-underläge.