Nu har det varit minusgrader i två månader i sträck i Stockholm. Jag kan inte minnas en liknande vinter. Det här är bortom frustration för min del. Det är bortom irritation. Det här står utanför allt.

Jag vet att några av er föredrar vinter framför fem plus och regn. Jag förstår inte riktigt – hur menar ni då? Ni tycker att snön är vit och vacker. Har ni sett hur det ser ut där ute? Snön är grå, nästan brun.

Tänk er regn och plus fem. Tänk er! Herregud, vilken osannolik dröm!

Det går inte en timme utan att jag tänker på våren. Jag tänker på när snön är borta, men allt sand från plogmaskinerna ligger kvar på gatorna. Jag tänker på knastret! Minns ni det ljuvliga knastret under fötterna när man går på vårsolig asfalt med sandat grus under fötterna.

Men framför allt – ge mig sommaren! Jag längtar inte bara efter allt det härliga med sommaren. Jag längtar efter det man hatar med sommaren. Ge mig mygg! Tänk er att höra ljudet av en mygga som närmar sig och försvinner. Ge mig ett sommarregn! Tänk att stå väl skyddad av regnkläder vid en sjö och se hur regnet strilar ner i vattnet. Minns ni hur vackert det kan vara.

Och efter regnet. Man ger sig ut på promenad. Man går förbi den räfflade grusvägen, förbi den stora elledningen man aldrig vågade närma sig som barn. Och sen är man i skogen. Grenar ger vika under ens fötter. Det är halt att gå på de stora stenarna, mossan släpper. Allt är tung av regnet, hela skogen har sänkt sig en centimeter mot marken. Det ser ut som att växterna niger mot oss när vi kommer.  

Det är så vindstilla som det bara kan vara efter ett stort regn. Och man tittar upp. Himlen spricker upp. Solen tittar fram. Man ler utan att tänka på det, man tänker utan att tänka det: “Några drag med wettexduken över utemöblerna och så tar vi fram grillen.”