Jag minns ett förhållande jag var i en gång. Vi var på resa i Spanien, jag och hon. Någon typ av semester vill jag minnas. Vi hade vaknat på hotellet och skulle gå ner tillfrukosten. När vi hade tagit några steg i korridoren stoppade min flickvän mig. Hon pekade mot mina fötter och sa: “Varför har du inte skor på dig?”

Jag stod där i strumplästen och tyckte inte att det var något konstigt med den saken. Varför skulle jag ta på mig skor? Vi skulle ju inte ut. Vi skulle ju ner till frukosten. Den låg ju liksom “inomhus”. Min flickvän frågade om jag hade tappat förståndet och sa åt mig på skarpen – gå och ta på dig ett par skor. Då blev jag vred. Jag ropade: “Jag ska inte ha några jävla skor på mig!” Och så stormade jag iväg, ner mot frukosten.

“Jag kommer inte äta med dig om du sitter där i strumplästen”, ropade hon efter mig.
“NÄ, MEN SKIT I DET DÅ”, skrek jag.

Sen satt jag där ensam och åt två ägg. Jag tittade mig omkring. Alla hade skor på sig. Jag minns att jag fann det så otroligt förvånande. Och jag minns att jag kände mig lite dum och skamsen. Men ändå. Det var ju inomhus. Man behöver inte ha skor inomhus på en hotellfrukost. Det var min bestämda uppfattning. Fast å andra sidan. Mycket märkligt. Alla bar skor.

Jag minns inte hur det gick sen. Vi var väl osams ett tag och sen blev vi sams. Nästa morgon hade jag skor på mig på frukosten. Hon var barmhärtig mot mig, hon tog inte upp det.