Det talas mycket om den här EU-ministern. Hon har just fått ett av politikens mest ansträngande arbeten samtidigt som hon är gravid. Hon får kritik för att hon tagit jobbet. Man menar att det inte är bra med ett så stressande jobb när man är gravid. Och EU-ministern själv slår ifrån sig. Hon menar att hon har mycket hjälp från sin familj och sina vänner. De kommer att ta hand om bebisen när hon själv inte har tid. Och hon intygar också att hennes man är ”modern” och ”ingen dinosaurie”.

Jag finner hela debatten rätt skev. Jag är säker på att bebisen kommer att klara sig ok, trots att mamma kommer att vara borta mycket. Den jag tycker mest synd om är ministern själv. Det är hennes första barn. Hon har ingen aning om vad det innebär att få ett barn. Hon vet inte själv hur fäst hon kommer att bli vid det. Hur hon kommer att sakna det när hon inte kan vara med det. Hur ont det kommer att göra av all saknad. Hon förstår det inte själv, men jag är rätt säker på att hon kommer att gråta många kvällar i Bryssel.

Ministern har tagit ett jobb som innebär att hon kommer att missa sitt första barns uppväxt. Det är synd om barnet – men framför allt är det synd om henne själv.

Hon är så tvärsäker nu, den där ministern.
Men hon har ju verkligen ingen aning.