De kastar ner snö från taken här utanför. De har avspärrat trottoaren och det står en excentriker i gul väst och skriker och pekar åt trafiken. Folk står på var sin sida och tittar upp. Bilisterna trummar med tummarna på sina rattar. Mannen blåser i en visselpipa och då rasar snön ner. De låter mycket dramatiskt när stora isblock träffar asfalt från hög höjd. Det låter som explosion i vakuum. Isen splittras åt alla håll, jag är rädd att mitt skyltfönster ska gå sönder av skärvorna. Jag var tillsammans med en argentinska en gång i tiden. Jag minns hennes första besök här i Stockholm. Vi vandrade över Centralbron och hon skrek när hon såg is för första gången. Stora block gled med strömmen under oss. Hon pekade och ropade “LOOK” hela tiden. Vi stod där väldigt länge, jag minns att jag blev så kall om öronen att jag trodde att jag kanske skadade dem permanent. Men jag kunde inte säga åt henne, jag var så ängslig på den tiden. Äh, änglisg är man väl fortfarande. Jag hade ont många timmar sen. Jag låg i sängen sen och kände på mina öron och tänkte att de är fördärvade nu.

Det rasar is utanför mitt skyltfönster. Jag tänker bort det faktum att någon står där uppe och skyfflar. Jag tänker mig att det rör sig om nederbörd. Stora isblock regnar från skyn. Det kittlar till. Det känns som undergången. Plötsligt inser jag att jag kommer att dö.