Ingenting slungar mig tillbaka till min egen barndom på samma sätt som Vinter-OS. Jag sitter här och nu och skriver och lyssnar på ljuden av olympiaden från teven och märker att olympiaderna kommer och går, men ingenting förändrats. Okej, sportstjärnorna är utbytta, men ljuden, stämningen, lugnet som ett Vinter-OS ger är desamma nu som de var för 20 år sedan. Att följa vinter-OS är att befinna sig i ett tillstånd. Känslan av ständig söndag. Alla är hemma. Kaffebryggaren står på hela dagen. Ingen orkar göra lunch, man äter mackor. Och 5-milen på teven och förhoppningar om guld i luften. En fast kamera som vilar på en soldränkt kulle i djup snö. Det står någon funktionär och glor men i övrigt är spåret tomt. En nervig kommentator som säger “jaha…” och sedan tystnar. Han fortsätter: “Han borde komma runt krönet nu… Om svensken ska ha något med medaljerna att göra så BORDE han komma runt krönet…” Och så åter tystnad, nervositet, kameran ligger kvar och så plötsligt – en vit mössa! En svensk i spåret! Kommentatorn exploderar: “Där har vi honom! Och då ska vi se hur han står sig mot finnen!” Kommentatorn säger att han “tittar på klockan” och så tajmar han och ropar: “en, tolv och tjugotvå – han är tio sekunder före finnen!” Familjen satt framåtlutad i soffan och om någon förde oväsen blev pappa vred och började vifta med fingret. Då fanns det koncentration i tittandet. Men lika ofta och lika ljuvligt var det passiva tittandet på OS. Olympiaden som en ljudkuliss. Curling. Blågula herrar går runt och hummar och pekar med kvastarna inför ett viktigt moment.  Och så kommer ett klot farande, vilda skrik som ingen förstår, bara kvastbärarna som frenetiskt sopar för att sedan tvärt sluta och så ännu ett skrik och då sopar de igen utav bara helvete.

I slalombacken. Ljudet av skidskena mot hårt pistad snö. Någon skriker “hepp-hepp-hepp”, ljudet av entusiaster som står med bjällror i backen och en expertkommentator som konstaterar att någon kom sent in i kurvan där. Alltid någon som kom sent in i kurvan.
   
Vinter-OS. Allt är som det alltid har varit. Att ha på de här udda sporterna på teven innebär den renaste trygghet. Det skänker ett svårslaget lugn. Den enda skillnaden – dåförtiden såg man stig Strand i backen. Nuförtiden hör man honom kommentera andra i backen. Och jag måste säga att han levererar som aldrig förr. Det han håller på med är underhållning. Det är komik i sin renaste form. Jag har aldrig stött på en människa som har fel så ofta om åkarnas prestationer. Om han hyllar en åkare i backen så visar det sig snart att han har sämsta tiden hittills. Om han sågar någons åkning så vet man att han åker riktigt bra, att han mycket väl kan ligga och nosa på guldet. Stig Strand är “herr tvärtom”! Om han säger att någon har “fin balans” så kan man räkna med att han ramlar i backen om någon sekund. Om han säger att någon har “bra linje” så gränslar han inom kort. Om han säger att någon kör “aggressivt” så ligger han två sekunder efter i första mellantiden. Hörde ni Strand i kombinationstävlingen häromdagen? Han var fenomenal! Först toksågade han ett åk av en kvinna. Han sa att hon åkte alldeles bedrövligt. Det åket gav henne OS-guldet. Och sen var det Anjas tur och när Stig Strand suckade till och sa “aj, aj, där hamnade hon fel”, då visste jag: Nu blir det medalj!
   
Stig Strand. Man måste imponeras av honom. Han ger aldrig upp! Han fortsätter gissa trots att han alltid har fel! Han fortsätter med sina kvicksnabba spådomar om hur någon åker för att sedan snabbt bli slagen på fingrarna av en mellantid som inte alls speglar det han just har sagt. Han är som en sierska som trots att hon ALLTID har fel ändå ger det här med spåverksamheten ännu en chans.