Det är lördag och vi gör oss i ordning för att gå ut på stan. Jag har bestämt mig för att köpa något elektriskt. Oklart vad, det enda jag vet är att jag känner ett så förbannat sug efter något elektriskt. En apparat av något slag. Nya högatalare. Eller en stor dataskärm till jobbet. Eller en ny brödrost med digital display.

Charlie är påklädd och Amanda gör i ordning sig. Hon fönar håret. Den där doften av, vad är det, bränd luft, den doften gör att jag tänker på mamma i min barndom. Hon fönade håret i köket innan hon skulle till jobbet. Hon drack kaffe. Läppstiftet avtecknade sig som en kyss på koppens överkant. Hon lyssnade på en radiokanal utan musik, bara röster. Hon läste DN, efter en stund fick jag del B, för där fanns serierna. Jag läste Tom Puss. Förstod ingenting, men det var ju i alla fall tecknat.

Mamma skivade ner en banan i min filmjölk, hon gjorde det med en sjujäkla fingerfärdighet. Jag minns att jag tänkte: Jag kommer aldrig i mittliv kunna skiva en banan på det där sättet. Aldrig! Jag var överlag dubbel inför det här med bananer. Pappa brukade smussla ner åksjuketabletter i våra bananer inför långa bilresor. Han visste att vi inte ville äta några piller, så han lurade oss. ”Här har ni en banan pojkar” och så åt vi. Men en gång kom vi på honom. Jag kände något hårt och spottade ut ett piller i handflatan.

Ända sedan dess har jag känt misstänksamhet mot bananen som sådan. Om jag ska äta en banan så vill jag ha kontroll över den från start till mål.

Amanda är klar nu. Nu ligger doften av bränd luft över hela lägenheten. Jag tror att det är en trygg doft.