Det är modevecka! Det här är veckan då svensk modeindustri tar svensk modeindustri på största allvar. Och vi andra tittar häpet på.

Det går alltid till på samma sätt. Varenda svenskt klädmärke som man inte hört om arrangerar den här veckan en modevisning och bjuder in etablissemanget. Etablissemanget i det här fallet rör sig om ett 20-tal bloggande små­tjejer som tagit ledigt från skolan eller från jobbet som butiksbiträde. De sätter sig på ”front row” och betraktar modet, kanske gör de en anteckning i sina inspirationsblock och sedan vandrar de vidare till nästa visning. Den ena visningen är förvisso den andra lik. Här ser man kritvita svenska modeller som alla kommer från agenturer där man tror att bara tjejerna är anorektiska så ser de ut som modellerna i Milano. Här finns manliga redaktörer från modetidningar som klär sig i så tajta kavajer att de ser ut som ankor och här finns vanliga manliga modeentusiaster som går runt med storrutiga skjortor och hängs­len, uppkavlade jeans och – varför inte – en hatt! Och alla har glasögon, även de som saknar synfel. Överdimensionella glasögon som gör att man tvekar: Är han ironiker eller inte?

Och där står gästerna och hummar och pekar på en spännande söm och nickar och när visningen är slut lägger man ifrån sig champagneglaset så att man kan KLAPPA, KLAPPA, KLAPPA åt det svenska modeundret. Ja, svenskarna kallar det gärna så. Modeundret. Klädrevolutionen! Små svenska klädföretag som arbetat underifrån och sedan fått internationell framgång och så plötsligt – PÅ GOLDEN GLOBE HADE SHAKIRA EN VÄST AV SVENSKT MÄRKE! Utomlands har ingen någonsin hört talas om något svenskt modeunder. De har ingen aning om vad det är för något. Men här i Sverige tror vi stenhårt på det!

Det är bara de som är insatta som ­höjer på ögonbrynen. H&M-­chefen Stefan Persson, till exempel, som ­konstaterade: ”Det svenska mode­undret är bara något som vi pratar om här hemma. De flesta av de företag som nämns har en omsättning som är mindre än vår H&M-butik i Solna.”

Men det talar ingen högt om under den svenska modeveckan! Vi säger ingenting. Vi lockas med i dansen! Vi är inte bjudna till visningarna givetvis, men genom medierna sitter vi förundrat och tittar på hur det ser ut när 20 pinnsmala bloggare sitter och tittar på 20 pinnsmala modeller på en catwalk.

Och det här skulle man ju kunnat skratta åt en stund och sedan valt att gå vidare i livet. Men jag kan inte släppa det. Det finns nämligen en elitism i allt det här som provocerar. Det delas ju ut priser också under den här veckan. Bäst klädda, bäst designer, snyggaste hatt och så vidare.

Och det står nu klart att Sveriges bäst klädde man är Musse Hasselwall. Han har fått varianter av det där priset fyra eller fem gånger förut, modemänniskorna verkar ha svårt med återväxten. Och jag tittar på bilder av honom från en av modefesterna i veckan. Han har på sig stövlar, ridbysser och en väst som ser ut att komma från en cirkus. Han ombeds i en intervju berätta varifrån han får sin inspiration och han svarar lite flinande:

”Romerna på Odenplan och drängen Alfred i Emil i Lönneberga.” Det finns något överlägset i det där, han tycks känna en kittling i att berätta att han klär sig under sin egen klass. Han har liksom ”vänt på steken”: Han klär sig inte i Marc Jacobs,­ han klär sig som de fattiga romerna på Odenplan.

Jag ser detta överallt numera. Överklass som skönt ironiskt, stilmedvetet klär sig som underklass. Bagladymodet. Att ta del av Modesverige är som att vara på en maskerad, där rika medvetna människor flinande tävlar om att se fattigast ut. Jag ser på en vimmelbild från stureplan.se hur en modearbetare går ut på stan och festar i en ”Taxi Stockholm”-skinnjacka. Det finns en överlägsen ironi i det där, inte sant: ”Titta vad galet det här blev. Här går jag runt i en jacka som signalerar SKITJOBB.”

Det irriterar mig. Men inte bara det – det mesta irriterar mig med modeindustrin. Alla människor som tror sig ha stil ser ner på andra människor. Särskilt männen. Män som tar mode på allvar, vad är det för människor? Köp ni dyra kläder. Se ut som romer eller taxichaufförer. Sminka er. Gör vad ni vill, men tala för helvete inte högt om det.