När Charlie vaknar tror hon alltid att hon blivit övergiven. Det är utgångspunkten varje gång – hon har lämnats att dö och ingen bryr sig. Och hon gråter och jämrar sig. Sen upptäcker hon att det möjligen inte alls är så. Hon upptäcker mamma och pappa. Det kanske inte är helt hopplöst, det här. Nej, det finns nog hopp om livet! Och då ler hon så underbart.