Vi spelade in Schulman Show igår. Andreas Johnson och Annika Lantz var gäster. När jag träffade Annika före inspelningen kramade vi om varandra. Precis när vi släppt taget om varandra så sa hon: ”Oj, då. Jag borde kanske inte ha kramat dig. Jag har just varit magsjuk.”

Hon skrattade till, men det gjorde inte jag. Jag reagerade med någon form av…stelhet. Jag kände lite obehag. Jag tänkte på det sen när vi spelade in – om ni finner att jag understundom har tom blick i programmet så förstår ni vad det handlar om.

Så imorse, i taxin på väg från radion till butiken så finner jag att jag plötsligt blir lite yr och illamående. En klump sätter sig i halsen, den försvinner inte trots att jag sväljer flera gånger. När jag stiger ur taxin är jag såsis. Men det är först nu, så här på eftermiddagen, som jag kopplar detta illamående till Annika Lantz och hennes kram. Hon har smittat mig! Så måste det vara. Jag sitter här och skriver nu, men om en timme sitter jag i skräddarställning vid toaletten och kräks.

Det här var ju fan.
ANNIKA LANTZ.
Av alla människor – Annika Lantz!

”Ser jag blek ut”, frågade jag Amanda.
”Ja, du ser blek ut”; svarade hon.

Säg ärligt nu. Gör jag det?

Titta vem som kom och hälsade på i butiken! Amanda hade ärende på stan och jag fick vara med Charlie en timme. Jag hade köpt lego till henne, men hon ville bara leka med pennan.

Sen kom ”Hair Dimension By Conny”-Conny” förbi. han hade med sig två semlor, det var mycket trevligt. Vi pratade om allt möjligt. Jag bad honom ta en titt på Charlies hår. Jag är oroad för hennes mohikan-frisyr. Jag frågade om det kommer att börja växa snart på sidorna också. Han studerade håret noga och sa sedan slutligen att ”man kan inte vara säker på någonting när det gäller hår”. Och så gick Conny och jag satt kvar med denna gnagande oro för Charlies mohikanfrisyr.

Mest fascinerande just nu – att göra pruttljud med munnen. Det kan man hålla på med i timmar och hela tiden ser Charlie ut precis så här.

Jag skrev två inlägg imorse. Nu är de borta. Puts väck! Jag undrar så vad som hänt med dem. Blir lite ”ledsen i ögat”, som man säger. Funderar på att ”ta en shots”, som de säger i webb-serien glamourama. Ja, de säger så. De hanterar ordet ”SHOT” i plural, även när de bara är sugna på en. De dricker alltså en shots där.

Den härligaste stunden på dagen är den då jag kommer hem från jobbet. Jag öppnar dörren och jag hör hur Amanda viskar till Charlie: ”Vem kommer nu? Vem kommer nu?” Och det blir alldeles tyst i lägenheten och jag tar av mig jackan och kommer in i vardagsrummet och när Charlie ser mig blir hon alldeles tokig. Hon börjar trumma med händerna mot sina knän. Hon skakar i hela kroppen och utstöter små korta ljud. Och jag kommer fram mot henne och hon gapar och ler och vet inte vad hon ska ta sig till! När jag är en meter ifrån henne så sträcker hon ut armarna mot mig. Förstår ni hur glad jag blir då? Det betyder att hon vill att jag ska bära henne. Och jag lyfter upp henne och säger ”hej älskling” och vi gnuggar våra pannor mot varandra och jag dansar med henne i en karusell och hon skriker av glädje.

Det är den härligaste stunden på dagen.

Jag minns ett förhållande jag var i en gång. Vi var på resa i Spanien, jag och hon. Någon typ av semester vill jag minnas. Vi hade vaknat på hotellet och skulle gå ner tillfrukosten. När vi hade tagit några steg i korridoren stoppade min flickvän mig. Hon pekade mot mina fötter och sa: “Varför har du inte skor på dig?”

Jag stod där i strumplästen och tyckte inte att det var något konstigt med den saken. Varför skulle jag ta på mig skor? Vi skulle ju inte ut. Vi skulle ju ner till frukosten. Den låg ju liksom “inomhus”. Min flickvän frågade om jag hade tappat förståndet och sa åt mig på skarpen – gå och ta på dig ett par skor. Då blev jag vred. Jag ropade: “Jag ska inte ha några jävla skor på mig!” Och så stormade jag iväg, ner mot frukosten.

“Jag kommer inte äta med dig om du sitter där i strumplästen”, ropade hon efter mig.
“NÄ, MEN SKIT I DET DÅ”, skrek jag.

Sen satt jag där ensam och åt två ägg. Jag tittade mig omkring. Alla hade skor på sig. Jag minns att jag fann det så otroligt förvånande. Och jag minns att jag kände mig lite dum och skamsen. Men ändå. Det var ju inomhus. Man behöver inte ha skor inomhus på en hotellfrukost. Det var min bestämda uppfattning. Fast å andra sidan. Mycket märkligt. Alla bar skor.

Jag minns inte hur det gick sen. Vi var väl osams ett tag och sen blev vi sams. Nästa morgon hade jag skor på mig på frukosten. Hon var barmhärtig mot mig, hon tog inte upp det.

Jag borde skriva på mitt manus, men istället tänker jag på en man som stod i begrepp att fria till sin fru. Han sa till henne: “Älskling. Jag tror att jag har fått hemorrojder. Kan du snälla ta en titt.” Och flickvännen tyckte väl att det var lite snubbigt, men hon ställer upp för honom. Han drar ner fillingarna och hon börjar, ja, hon börjar väl gräva eller vad man ska säga och då ploppar diamantringen ner på golvet. Han hade gömt den där. I stjärten. Jag hörde den här historien i helgen och jag vet inte. Det är oklart vad jag känner. Funderar på att skriva om den i bloggen, men jag har en känsla av att ni kommer att berätta för mig att DET DÄR HAR ALDRIG HÄNT, att det är en urban legend. Och ni kan bli så…vildsinta när ni finner att jag har fel. Ni attackerar ursinnigt. En gång för några år sedan skrev jag ett inlägg där jag hånfullt konstaterade att en journalist hade stavat fel på något dråpligt ord. Och jag raljerade kring det. Och så stavade jag själv fel i inläggets sista ord. Jag gjorde det med flit, för att skoja lite. Jag fick över 300 kommentarer från människor som var helt tokiga. De skrev i versaler, de använde multipla utropstecken, de svor, kallade mig namn. Varför skriver jag om detta? Jo, för jag har en sådan dag då jag inte vill läsa arga kommentarer. Någon av er kritiserade i förra inlägget mitt bruk av uttrycket “Jag bara”. Det där “jag bara” var det bästa jag skrivit på över en vecka. Jag var så belåten över det. Och så får jag en sån stjärnsmäll i kommentarsfältet. Han skrev att det var “ovårdat” av mig. Men fan i helvete, DET VAR JU MENINGEN!!

Om det inte känns rätt i ens förhållande ska man göra slut. Man ska inte ”nöja sig”. Man ska inte ”ta det goda med det onda”. Man ska kräva 100% och får man inte det då ska man göra slut.

Det är Amandas poäng i den krönika hon skrivit HÄR.

Charlie har börjat krypa och därmed också börjat slå sig. Det händer ett par gånger om dagen. Hon går med huvudet före in i ett skåp eller drattar omkull vid en tröskel. Sådana saker. Och varje gång blir hon alldeles chockad av smärta. Det är som om hela hennes system slås ut. Det är inte mycket man kan göra än att lyfta upp henne, krama henne och säga ”såja, såja”. När man väntar på att hon ska lugna sig har jag börjat räkna ”de tysta sekundrarna”.

Det handlar alltså om den tid då Charlie är tyst mellan skriken när hon gråter som värst. Hon kisar, blundar, grimaserar, håller andan, sekunderna går, man kan ta på tiden – och så drämmer hon till med ett skrik som är helt otroligt.

Hennes rekord är åtta sekunder. Det var helt otroligt. Det var som att se Matrix, någon stoppade tiden mitt i en grimas, jag trodde aldrig att det skulle ta slut.

Och så kom den till slut – skrikexplosionen.

Och jag bara, såja, såja.

Dolph Lundgren var ju alldeles sensationell igår. Det var inte Christine Meltzer. Jag förstod inte vad som hände. Hon stod där och gjorde stora ögon och pratade ARTI-KU-LE-RAT och log stort och gjorde överdrivna miner. Och jag sätt där alldeles häpen och tänket: Precis så ser jag ut när jag talar till Charlie!!

Hon var så underlig att jag till slut undrade om hon drev med oss? Som i Hey Baberiba.

Men det gjorde hon inte. Eller?
Skojade hon bara?