Charlie sover i en spjälsäng som vi har vid foten av vår säng i sovrummet. Hon brukar vakna och jämra sig lite vid fem eller halv sex på morgnarna, men ibland har vi tur och får sova till sex. Imorse vaknade jag inte av något jämmer. Imorse vaknade jag av att en väldigt liten hand greppade tag om min stortå vid foten av sängen. Jag reste mig halvt upp och där stod Charlie och tittade belåtet på mig. Hon hade ställt sig upp, sträckt en hand genom gallret och fått tag på min tå. Det var mycket roligt. Jag bar upp henne till sängen, stoppade nappen i hennes mun och lade henne till rätta mellan mig och Amanda – ibland händer det att hon somnar om. Och det gjorde hon.

Charlie är inte dum. När hon vaknade igen efter en kvartt började hon krypa runt lite försiktigt. Och så satte hon sig vid mig och började slå mig på axeln. Sådär gör hon alltid om morgnarna när hon fått nog. Hon slår först vänligt och sedan med lite mer kraft. Hon vet att det är jag som går upp med henne på morgnarna, så hon låter bli Amanda. Jag tycker det är fantastiskt. Som ett tecken på intelligens, inte sant – hon vet att det är mig hon ska slå på för att något ska hända!

Och så lyfte jag upp henne, pruttade på hennes mage så att hon fnissade hysteriskt och så gick vi upp för att äta välling.