På det allra märkligaste sätt gick luften alldeles nyss ur mig. Jag arbetade hårt, skrev fiffigt och flitigt i ena sekunden – och nu sitter jag här med den typ av blick man ibland kan få när man sitter på tåg och blickar ut över landskapet utan att egentligen titta. Jag minns när man som barn upptäckte ett nytt spännande ord, hur man överanvände det, felanvände det, tacklade in det i varje möjlig och omöjlig mening.

Scenario var ett sådant ord. Jag var femton eller sexton. Herregud, vad jag använde ordet scenario. Det enda jag pratade om under en period var scenarior. Till slut tröttande väl mamma, hon sa åt mig i all välmening och jag slutade. Då började jag med ordet ”sällsam”.

Jag tyckte plötsligt att allt var så sällsamt. Vilken sällsamt god risotto!

Ja. Ja.

Usch.

Underligt hur man kan sitta och bli lite rödlätt om kinderna för något som man gjorde för nästan 20 år sedan.