Det fanns en tid när Charlie var klängig på morgonen. Om man bara i två sekunder ville lägga ner henne för att kunna dricka en halv kopp kaffe blev hon antingen olycklig eller så arg att det stod klart att hon ville förgöra mig, utplåna mig från jordens yta.

Så är det inte längre. Charlie vill gärna ha egentid på morgonen nu för tiden. Hon kryper iväg på sitt Gollum-liknande sätt och sätter sig ner när hon ser ett lämpligt projekt. Det kan vara en låda som ska öppnas eller en plastsked som ska bitas sönder. Och så sitter hon där och donar och påtar och skrotar. Biter och vänder och pratar med sig själv på sådant sätt som man annars ser hos muntra farbröder som bygger flaggskepp eller liknande. När jag ropar ”Charlie” reagerar hon inte. Jag måste ropa högre – CHARLIE – och då tittar hon vänligt åt mitt håll. Det är en blick som säger: ”Ja. Jag ser dig. Men du ser ut att klarar dig bra där borta. Låt nu mig bita lite mer i min sked utan att du börjar gråta.”