Regeringen ska tillsätta en utredning för att ta reda på vilka förutsättningar det finns för att äldre på äldreboenden ska kunna dricka vin till maten. Vissa av dem som gillar idén att de äldre ska få bestämma över sina egna liv tycker säkert att det är ett steg i rätt riktning. Men jag kan inte känna annat än dysterhet inför det faktum att det i dag – alltså i mars 2010 – finns äldreboenden där de boende är förbjudna att dricka vin. Borde det inte rimligen vara en självklarhet att gamlingarna på hemmen får bestämma vad de ska dricka till maten?

Folkhälsoministern Maria Larsson poängterar i en intervju med Sveriges Radio att det inte ska röra sig om någon överkonsumtion på hemmen, utan mer om ”ett glas vin till maten”. Hon säger det liksom lugnande, som om samhället nu befarar alkoholfester. Jag blir inte lugnad, jag blir irriterad. Borde det inte rimligen vara så att om en äldre människa vill dricka en hel flaska vin en kväll så ska han eller hon också få göra det?

Reportern i intervjun undrar vilka risker för de äldres hälsa som detta eventuella vindrickande kan ge. Jag känner för att be reportern fara åt helvete. Om en äldre vill dricka vin till maten ska väl alla andra skita i det. Vad är det här för attityd? Var kommer den ifrån? Man betraktar de äldre som barn. De blir omyndigförklarade. De äger sitt liv allt mindre, de krymper och krymper. Och sen dör de.

Jag minns de sista åren när pappa var i livet. Jag minns ångesten när jag och min bror hälsade på honom på hemmet. Lysrörslampor i taket. Dörrarna hade barnlås, personalen hade upptäckt att det höll gamlingarna inomhus. Ljudet av sköterskor som tassade i fotriktiga skor mellan rummen. En tv stod alltid på utan ljud i allrummet. Plastblommor i fönstren, persiennerna nerdragna, det var svårt för de boende att veta vilken årstid det var.

Pappa sov i en säng med galler på sidorna, som en stor spjälsäng. En kvinna ur personalen, möjligen hette hon Marianne, pratade på bebisspråk med honom. Jag minns att pappa blev irriterad på det, han kände sig inte bekväm med att en kvinna medvetet läspade när hon tilltalade honom. Jag minns ett besök. Den där kvinnan redogjorde för mig hur pappa hade ätit och att han hade varit lite lös i magen. Hon gjorde det när pappa satt alldeles bredvid. Hon pratade och pratade. ”Jag sitter här”, skrek pappa vildsint till slut. Då blev hon ond och gick.

På det där boendet rådde det absolut alkoholförbud. Min pappa hade varje dag så länge jag kunde minnas tagit en whisky efter maten. Nu var det slut på det. Pappa hade försökt tala med dem, på bebisspråk hade han blivit varskodd att ”regler är regler”. Jag och min bror smugglade därför in whisky till pappa. Han drack det på sängkanten, vi kastade hela tiden oroliga blickar mot dörren, rädda för att någon skulle komma på oss. Jag minns ovärdigheten i det hela när jag såg honom sitta där med sitt glas och stora, oroliga ögon. Han kände den också, ovärdigheten. Pappa var inte längre en man, han var ett barn.

Hemmet var noga med att man inte skulle ta med mat till sina anhöriga. Jag och min bror hade med oss räkor. Pappa älskade räkor. Vi åt räkor och drack whisky, min pappa, min bror och jag. Vi satt till sent på kvällen. Sen tassade vi ut för att mycket noga skölja glasen så att de inte skulle lukta sprit. Så smugglade vi ut räkskalen och begav oss ångestridna hemåt.

Pappa hade varit bosatt över hela Sverige under sitt liv. Han bodde i en skånelänga i Smygehamn. Han bodde i en villa i Hagfors. I ett radhus på Ekerö. I en lägenhet i Farsta. Och i ett sjukhusliknande rum strax utanför Stockholm. Det där lilla rummet var hans sista hem. Han fick dricka sin whisky och äta sina räkor på sängkanten, i smyg. Jag har aldrig upplevt något ovärdigare. Själv har jag sedan jag varit femton år gammal lidit av svår dödsångest. Det går inte en dag utan att jag fasar inför döden. Men jag börjar förstå nu. Den riktiga fasan är inte döden, utan de där åren på hem innan döden kommer.