Minns ni när man var barn och man hälsade på hos en kompis och man lekte på hans rum med lego eller var det var och så ropade plötsligt en mamma: “Nu är det mat!”. Kompisen sprang ner till köket och själv fick man sitta kvar på rummet och vänta. Efter en kvart kom kompisen tillbaka, mätt och belåten och man kunde fortsätta med aktiviteterna. Jag tänker på det nu och finner det egendomligt. Man fick sitta där och stirra på lego och känna doften av spagetti och vänta. Varför blev man inte bjuden till bords? Pågår denna idioti fortfarande i svenska hem?

När jag överlag tänker på min barndom tänker jag besynnerligt ofta på just mat. Mat var viktigt. Man tävlade i det. Man jämförde sig hela tiden med andra. Jag kände alltid en oerhörd avundsjuka mot mina kompisars matvanor.  Det var så mycket “anything goes” i deras hem. Minns ni flingorna? Vi hade müsli hemma. Det smakade grus, men om man svalde med mycket fil så blev det hanterbart. Varje morgon, fil och müsli. Vid något tillfälle – när pappa och mamma ville slå på stort – kom de hem med Kellogs-flingor. Då var det frukostfest hos familjen Schulman. Om man sockrade på dem och blundade kunde man låtsas att det var Frosties man åt. Herregud. Drömmen om Frosties. Tänk att sitta vid ett frukostbord och lassa i Frosties i en skål med iskall mjölk. Eller Kalaspuffar! Eller Coco Pops! Eller Start! Någon gång kom man hem till vänner efter skolan som hade Start. Hetsätning!

Jag minns drömmen om Skogaholmslimpa. Eller ännu hellre: drömmen om färdigskivad Skogaholmslimpa! Vi hade inte Skogaholmslimpa hemma. Vi hade mörkt bröd som var hembakt av mamma – idag skulle man uppskattat det, men då, herregud, brödet smulades sönder, man kunde ju inte breda mackan! Och pålägg var ju den yttersta lyxen. Jag minns min kompis Andreas. Hemma hos honom hade de alltid en stor, hel, rund hushållsost. Jag minns hur magnifik jag alltid fann den där den stod stolt och vacker i deras kylskåp, hur jag närde en dröm om att stå där och hyvla och äta och hyvla och äta. Hemma fanns lagrad ost med stela, gulnade kanter. När jag en gång invände mot denna ost sa pappa att lagrad ost är bra ost och att hushållsost är som att äta vatten. Jag tror aldrig att jag och pappa stått längre från varandra som människor än då.

Hos en kompis till mig kunde man dricka God Morgon Apelsinjuice. Det där med fruktkött var alldeles sensationellt. Att känna den lena strävheten av fruktkött mot gommen var en lyx som man kunde leva länge på. Man pratade om det där fruktköttet på rasterna. Det var hårdvaluta! Jag tjatade och tjatade på mamma och pappa om att få God Morgon och en dag tröttnade de väl och så stod den där i kylen – en gnistrande förpackning God Morgon Apelsinjuice. “Ta nu bara ett glas”, sa mamma. Ett glas? Jag ville inte ha ett glas! Jag vill bälga i mig den där juicen!

Min kompis Kenneth hade glasspinnar hemma. “Får vi ta en glass”, skrek Kenneth till sin mamma, men Kenneth väntade inte ens på svaret – han visste att han fick ta pinnglass när han ville. Vi hade ingen pinnglass. Vi hade GB Big Pack vaniljglass. Det var så bra att den var stor, för då kunde den räcka länge, menade pappa. Den åkte in och ut genom frysen, vecka efter vecka. Och den smälte och frös och smälte och frös. Jag minns synen av den när den var på sista versen. Så dyster den såg ut, den där sörjan. Utrunnen och åter stel och hård, att äta den var som att äta snö.

När jag tänker på min barndom tänker jag på mat. Det var så mycket som kretsade kring det. Frustrationen över att inte få det man ville ha! Bittherheten när man hålögt blickade in i andras kylskåp och såg all färgglad prakt. Jag ville också stå där framför min kyl och triumfera över mina vänner. En dag tog jag saken i egna händer. För min veckopeng gick jag till affären och köpte en burk Nutella. När min bästis Andreas kom på besök tog jag fram den när vi blev sugna på en macka. Hans blick, jag glömmer den aldrig. Han såg på mig på annat sätt efter den dagen. Jag var kung på jorden.