Jag har låst dörren till butiken och dragit för persiennerna. Ni vet hur det kan vara, man vill inte umgås. Ibland knackar någon på, de ser ju att jag sitter här inne och jag sitter stel som en pinne  och väntar på att de ska gå. De står där utanför och mumlar och försöker kika in genom den frostade glasrutan i dörren. Jag hör deras röster, de tillhör ungdomar. Jag gömmer mig bakom bordet, dyker ner och sätter mig på huk och hör mina egna andetag. De pratar, mumlar, fibblar med brevinkastet, det är fruktansvärt. Jag borde kanske gå och öppna, men nu är det för sent. Tänk om de såg mig när jag dök under bordet. Hur ska jag förklara det? Nu gäller det bara att rida ut stormen. Ett äldre par stannar utanför butiken. Jag känner dem väl, de bor i huset. De börjar samtal med ungdomarna.  ”Ja, det är ju tänt där inne, då brukar han vara där”, säger de. Och det dröjer en stund och så knackar de igen, nu hårdare. Uppfattar jag en hotfullhet nu? Ja, det gör jag.

De knackar igen. Jag ryggar till, får panik, andas häftigare. Jag får en känsla av att de inte kommer att ge upp. Att de kommer stå där utanför tills det mörknar. De står där när jag ska hem ikväll. ”Varför öppnade du inte dörren?” Och så ett snabbt slag i mitt solar plexus och så ett knä i min haka och sen dansar de över min kropp.

Jag är i knipa. Det finns inga andra vägar ut. Jag är fånge i min egen butik.