Charlie sover i egen spjälsäng vid foten av vår säng. Finns det synpunkter på det? Det finns det säkert. Det händer rätt ofta att Charlie vaknar på natten. Det börjar med att hon gnyr lite smått. Det låter som en bebis sätt att uttrycka ett muttrande missnöje. Det är ett missnöje i vardande, det finns något PYRANDE här, det är inte SKRIK, men väl ett löfte om skrik. I regel handlar det då om att hon tappat nappen. Även om det finns ovilja att gå upp så vet man att nu gäller att agera snabbt. Det rör sig om en sekundstrid. Om hon snabbt och smidigt får nappen i munnen så är faran över. Hon muttrar ytterligare en gång, vänder sig om och somnar. Men om hon inte får nappen, ja… då kan helvetet braka loss.

Så man tassar på pilsnabba fötter fram till sängen. Man lokaliserar bebis, bra, där ligger hon. Och så börjar man treva sig fram med händerna i mörkret för att hitta nappen. Man följer Charlies konturer, söker med febriga fingrar efter denna napp. Jag finner det ganska otroligt att man i stort sett ALDRIG hittar nappen. Jag menar, den borde ju ligga där, en bit från hennes mun. Men den ligger aldrig där.

Charlies gnällande tilltar, hon börjar bli irriterad, man söker allt mer oroligt efter nappen runt henne. Man drar med handen över lakanet, Charlie skriker och själv vill man skrika: var fan i helvete är nappen? Man kastar sig på knä, kan nappfan ha ramlat ur sängen, Man sveper med handen under sängen, men där finns bara damm. Och pulsen stiger, man blir varm i pannan, man tänker FAN FAN FAN och Charlie gråter och till slut lyfter man bort hela det lilla täcket och man kastar snuttisen åt helvete, lyfter upp skrikande Charlie och man är nu så frustrerad att man egentligen skulle vilja ta sats, kasta sig in i en vägg och rassla ihop i en hög och så ligga kvar där så får någon annan ta över. Men det gör man inte, för man är pappa och man tar ansvar och det GÄLLER ATT GILLA LÄGET, GILLA-LA-LA-LA-LÄGET.

Till slut hittar man nappen. Den hade fastnat på något omöjligt ställe och man lägger tillbaka Charlie och stoppar in nappen, men den fäster inte i hennes mun, för hennes mun är öppen, det är skrikattack på gång och då hjälper inga nappar och man känner avundsjuka gentemot Charlie, för man skulle själv vilja skrika på samma sätt som hon nu står i begrepp att göra. Hon ligger tyst med öppen mun och man försöker och försöker med nappen, men Charlie är inte intresserad för hon tar sats, det är det hon gör – HON TAR SATS! Och så kommer skriket och kunde Charlie prata skulle hon säga WELCOME TO HELL! Och man lyfter upp henne, säger SÅJA SÅJA och man står där och gungar och känner plötsligt ett intensivt hat mot nappen. Man funderar på vad man ska göra med den. Bränna upp den! Kutta den i slamser!

Till slut lugnar Charlie ner sig, lilla hjärtat, och nappen fäster och hon somnar in. Man lägger sig i sängen. Man hör Charlies lugna andetag. Och man hör sina egna. Man andas som när fet man gått i en trappa. Man kommer inte kunna somna på mycket länge. Och man ligger länge där i mörkret ocg tänker på nappen, hur man hatar den, vad man ska göra med den.