Tidig morgon i lobbyn. Jag sitter med min morgonkopp kaffe och Charlie viskar ”titta” varje gång hon fäster blicken på en ny punkt. Hon sitter vid min sida och betraktar mig med vaken, vänlig blick och så kryper hon plötsligt iväg. Hon har väl fått någon idé. Jag ser henne när hon styltar i väg, det finns en stolpig elegans i sättet hon tar sig fram på. Hon vänder sig om halvvägs för att se att jag är kvar, att jag fortfarande existerar, och lugnad av detta faktum fortsätter hon bort mot det okända.

Jag kan inte tro att det är sant. Hon var så liten förut, jag kunde lägga henne i min egen handflata och pussa henne på pannan. Men nu. Det där är ingen bebis, det där är en flicka. Snart målar hon sig med mascara. Tuggar tuggummi. Tar hål i örat. Snart tycker hon dockor är töntiga. Hon har på sig märkliga kläder, kommer hem underliga tider på dygnet. En dag kommer hon hem med en kille som heter Simon. ”Han ska inte vara i mitt hus”, skriker jag till Amanda, som väser ”LUGNA DIG” och frågar om de vill ha en kopp té, nejtack, de ska ut och köra bil, Simon har just tagit körkort. Och så försvinner de, de är borta länge, det blir sent, jag sitter uppe och väntar på henne, som en ond skugga i köket, hon kommer hem och blir mycket rädd när hon ser mig där jag sitter. Vi bråkar. Amanda vaknar. Jag ger henne utegångsförbud i femton år. Amanda upphäver det.

Jag är så rädd för den stunden då Charlie inte behöver mig längre. När jag finner mig själv sitta där och inse att det bara är jag som behöver henne. Det här går alldeles för fort. Vi måste lugna ner oss.

Jag måste förlänga vår tid tillsammans. Jag tar ett viktigt beslut. Charlie får inte flytta hemifrån förrän hon fyllt 35 år.
Då släpper jag henne.
Inte förr.
Bra, Alex.
Vettigt, Alex.