När jag var ung försökte jag bli akademiker. Jag studerade litteraturvetenskap, filosofi och filmvetenskap. Mamma uppmuntrade mig flitigt, hon ville att jag skulle börja forska vid universitetet, bli docent, lärare och ta mig en liten professur vad det led. Allt det där akademiska var viktigt på mamma sida av familjen. Där fanns två Nobelpristagare på den sidan av släkten och mormor tyckte alltid att det skulle vara så “festligt” om någon av oss bröder skulle bli den tredje. Och mitt sikte var absolut inställt på allt detta. Jag såt framför mig att jag skulle studera och forska i hela mitt liv.

Men så hände något som förändrade allt. Vi var och hälsade på hos mormor och morfar i Värmland.  Morfar var gammal och hade förlorat minnet, jag minns att jag fick presentera mig för honom med förnamn, efternamn och släktskap och då log han och sa “vad trevligt”.

Efter att vi hade druckit kaffe hade jag inget att göra så jag gick upp på morfars arbetsrum. Böcker överallt, brevsprättare, förstoringsglas. Korrespondenser på skrivbordet som inte hunnit avslutats innan ålderdomen fångade honom. I en av hyllorna hittade jag morfars gamla anteckningsböcker från skoltiden. Jag öppnade en av dem och läste hans hastigt nerskrivna rubrik: “ofärdiga tankar om Wittgenstein”. Jag upptäckte ingenting ofärdigt med dem alls. Det var helt otroligt. Avancerade, personligt reflekterande resonemang om denne märklige filosof. Det var dessutom skrivet på kvickt, drastiskt sätt. Det var alldeles hisnande läsning. Jag tittade på bokens omslag och såg att boken kom från 1921. Morfar var 16 år gammal då. Missmodet jag kände då. Insikten om att jag var två år äldre och så otroligt mycket mer ofärdig än han. Så ofattbart långt efter i intellektuell spänst.

Den där texten om Wittgenstein skapade ett vidrigt gapande avstånd mellan mig och mina drömmar. Jag repade mig inte sen. Två veckor senare hoppade jag av litteraturvetarkursen. Och jag återvände aldrig till högskolestudier.

Så var det med den saken. Men underligt ändå hur slump och grejer styr våra liv.