Jag ska flyga igen i helgen. Jag är rädd för att flyga, men inte så rädd att jag avstår. Jag sätter mig ändå i flygstolen där. Kanske gör det mig till en posör?

Jag lär mig planens ljud ett efter ett och då går det enklare. De ljud som förut kunde göra mig vanvettigt rädd gör nu att jag vänder mig till min stolsgranne och säger: ”Det är bara landningshjulen som fälls upp, du behöver inte vara orolig.”

Det är de i regel inte heller. Oroliga.

Det finns något fantastiskt att gå in för landning över en stor stad. Alla rutmönster i gatorna, takåsarna i kaotisk symmetri. Jag tittar ner och leker alltid att jag passerar över ett ofattbart stort kretskort. Då svindlar det lite i huvet och så fladdrar planet till av en kastvind och jag slår det där ur hågen, kniper tag i armstöden och inväntar döden-döden.