Minns ni när man var barn och man hälsade på hos en kompis och man lekte på hans rum med lego eller var det var och så ropade plötsligt en mamma: “Nu är det mat!”. Kompisen sprang ner till köket och själv fick man sitta kvar på rummet och vänta. Efter en kvart kom kompisen tillbaka, mätt och belåten och man kunde fortsätta med aktiviteterna. Jag tänker på det nu och finner det egendomligt. Man fick sitta där och stirra på lego och känna doften av spagetti och vänta. Varför blev man inte bjuden till bords? Pågår denna idioti fortfarande i svenska hem?

När jag överlag tänker på min barndom tänker jag besynnerligt ofta på just mat. Mat var viktigt. Man tävlade i det. Man jämförde sig hela tiden med andra. Jag kände alltid en oerhörd avundsjuka mot mina kompisars matvanor.  Det var så mycket “anything goes” i deras hem. Minns ni flingorna? Vi hade müsli hemma. Det smakade grus, men om man svalde med mycket fil så blev det hanterbart. Varje morgon, fil och müsli. Vid något tillfälle – när pappa och mamma ville slå på stort – kom de hem med Kellogs-flingor. Då var det frukostfest hos familjen Schulman. Om man sockrade på dem och blundade kunde man låtsas att det var Frosties man åt. Herregud. Drömmen om Frosties. Tänk att sitta vid ett frukostbord och lassa i Frosties i en skål med iskall mjölk. Eller Kalaspuffar! Eller Coco Pops! Eller Start! Någon gång kom man hem till vänner efter skolan som hade Start. Hetsätning!

Jag minns drömmen om Skogaholmslimpa. Eller ännu hellre: drömmen om färdigskivad Skogaholmslimpa! Vi hade inte Skogaholmslimpa hemma. Vi hade mörkt bröd som var hembakt av mamma – idag skulle man uppskattat det, men då, herregud, brödet smulades sönder, man kunde ju inte breda mackan! Och pålägg var ju den yttersta lyxen. Jag minns min kompis Andreas. Hemma hos honom hade de alltid en stor, hel, rund hushållsost. Jag minns hur magnifik jag alltid fann den där den stod stolt och vacker i deras kylskåp, hur jag närde en dröm om att stå där och hyvla och äta och hyvla och äta. Hemma fanns lagrad ost med stela, gulnade kanter. När jag en gång invände mot denna ost sa pappa att lagrad ost är bra ost och att hushållsost är som att äta vatten. Jag tror aldrig att jag och pappa stått längre från varandra som människor än då.

Hos en kompis till mig kunde man dricka God Morgon Apelsinjuice. Det där med fruktkött var alldeles sensationellt. Att känna den lena strävheten av fruktkött mot gommen var en lyx som man kunde leva länge på. Man pratade om det där fruktköttet på rasterna. Det var hårdvaluta! Jag tjatade och tjatade på mamma och pappa om att få God Morgon och en dag tröttnade de väl och så stod den där i kylen – en gnistrande förpackning God Morgon Apelsinjuice. “Ta nu bara ett glas”, sa mamma. Ett glas? Jag ville inte ha ett glas! Jag vill bälga i mig den där juicen!

Min kompis Kenneth hade glasspinnar hemma. “Får vi ta en glass”, skrek Kenneth till sin mamma, men Kenneth väntade inte ens på svaret – han visste att han fick ta pinnglass när han ville. Vi hade ingen pinnglass. Vi hade GB Big Pack vaniljglass. Det var så bra att den var stor, för då kunde den räcka länge, menade pappa. Den åkte in och ut genom frysen, vecka efter vecka. Och den smälte och frös och smälte och frös. Jag minns synen av den när den var på sista versen. Så dyster den såg ut, den där sörjan. Utrunnen och åter stel och hård, att äta den var som att äta snö.

När jag tänker på min barndom tänker jag på mat. Det var så mycket som kretsade kring det. Frustrationen över att inte få det man ville ha! Bittherheten när man hålögt blickade in i andras kylskåp och såg all färgglad prakt. Jag ville också stå där framför min kyl och triumfera över mina vänner. En dag tog jag saken i egna händer. För min veckopeng gick jag till affären och köpte en burk Nutella. När min bästis Andreas kom på besök tog jag fram den när vi blev sugna på en macka. Hans blick, jag glömmer den aldrig. Han såg på mig på annat sätt efter den dagen. Jag var kung på jorden.

Jag får skickat till mig en bild från den gången vi hade Anna Anka som gäst i Schulman Show. Har ni sett något mer motbjudande? Titta på mitt ansiktsuttryck! Här har man gått runt och varit förbannad på Aschberg för att han var så gubbsjuk och undfallande när han intervjuade Anna Anka i sitt program och så förvandlas man själv till samma jävla idiot, fy fan för mig, hörde ni vad jag sa – fy fan för mig.

Jag går in på DN:s hemsida och ser att de nu skrivit om den långfilm som jag och min vän Sigge Eklund skriver tillsammans. Det är det projekt som jag sysslat med på heltid under det senaste halvåret. Vår producent på SF bekräftar i artikeln att det stämmer och säger att de är mycket glada över att vi har ett samarbete. Om ni vill läsa om nyheten, läs den inte på DN, utan läs den HÄR på Västerbottenkuriren, det blir så roligt när ni klickar er in där och höjer sajtens besöksstatistik med 3000%. 

Jag vet att de ringde från TT och ville ställa frågor om filmen häromdagen, men jag hann inte svara och sen glömde jag bort dem. Jag läser artikeln och när jag läser att man ”utan framgång sökt Alex Schulman” så blir jag alldeles fnittrig. Som om jag vore en superstar. Som om jag är omöjlig att nå. Som om jag inte glappar om vad fan som helst till vem som helst som ringer. Kul!

Tittar på Nyhetsmorgon. Tittar på Mekonomen-reklamen. Hur många gånger har jag sett Karin flimra förbi mitt liv? 200? 300? Det känns som om vi känner varandra, jag och Karin. Men samtidigt är hon mig så totalt främmande. Det är så mycket med Karin jag inte alls förstår.

Karin går runt i någon typ av lokal. Hon blickar liksom ut i intet samtidigt som hon pratar i telefon. Det finns något Stevie Wonderskt över henne. Hon ser ut som em blind där hon går runt med sin tomma blick. Hon håller en hand för sitt eget öra, en markör till oss: hon talar i telefon. Man undrar: varför har hon handsfree när hon hela tiden måste hålla sin hand för örat? Då är väl inte handen fri? Glappar skiten eller vad?

Ibland springer hon runt i butiken och berättar att det är 10% på olika varor i sin butik. Men numera går en film där hon berättar att ursprungstanken var att en annan snubbe på jobbet skulle berätta för oss tittare om något erbjudande. Men det gick inte, säger hon, eftersom han valt ett liv utanför offentligheten. Och så öppnar hon den här killens dörr på glänten och plötsligt blickar vi in i ett disko. Folk dansar och dricker. Hög musik. Vild stämning. Det ser rörigt ut. Hon stänger dörren och går vidare.

Förstår någon vad som händer där? Den här killen är ute och super eller vad? Varför visar de ett disko?

Vad vill Mekonomen berätta med den där filmen, fan helvete satan, jag blir tokig, hör ni det – tokig!

Åt middag ikvällen med Johan som äger hotell Furillen på Gotland där vi ska ha vårt bröllop i sommar. Han är en förträfflig människa – inte bara för att han driver ett av de mest sällsamma hotellen i Sverige, utan också för att han är en bra karl som brinner för kultur.

Vi åt middag i vårt lilla kök och jag tänkte hela tiden på hur härligt det skulle vara om man hade platsbyggda soffor längs fönstren. Tänk om man kunde riva bort den där fåniga vinkylen. Den fanns här när vi köpte lägenheten – men vad ska man med vinkyl till? Tänk vad fint det skulle bli om man bara kunde ha soffor längs fönstren som man täcker med fårull och kuddar?

Är det svårt? Känner ni någon snickare som kan hjälpa oss med detta? Mejla mig på alex@schulmangruppen.se. Det vore så schysst.

Kan ni snälla lugna mig lite här. Jag har en känsla av att folk tittar underligt på Charlies hår. De säger ingenting, men jag ser ju blickarna. Är den där mohikanfrisyren ovanlig? Kommer Charlie aldrig ha en vettig fisyr? Ska man agera? Har någon av er erfarenhet kring mohikanfrisyrer hos bebisar?

Det fanns en tid när Charlie var klängig på morgonen. Om man bara i två sekunder ville lägga ner henne för att kunna dricka en halv kopp kaffe blev hon antingen olycklig eller så arg att det stod klart att hon ville förgöra mig, utplåna mig från jordens yta.

Så är det inte längre. Charlie vill gärna ha egentid på morgonen nu för tiden. Hon kryper iväg på sitt Gollum-liknande sätt och sätter sig ner när hon ser ett lämpligt projekt. Det kan vara en låda som ska öppnas eller en plastsked som ska bitas sönder. Och så sitter hon där och donar och påtar och skrotar. Biter och vänder och pratar med sig själv på sådant sätt som man annars ser hos muntra farbröder som bygger flaggskepp eller liknande. När jag ropar ”Charlie” reagerar hon inte. Jag måste ropa högre – CHARLIE – och då tittar hon vänligt åt mitt håll. Det är en blick som säger: ”Ja. Jag ser dig. Men du ser ut att klarar dig bra där borta. Låt nu mig bita lite mer i min sked utan att du börjar gråta.”

Skulle ha skrivit. Istället tittade jag mest på TV i min ensamhet. Det blev trevliga Stjärnkockarna (++++), sedan halvtråkiga Efterlyst (++), men Leif GW Persson (+++++) är alltid bra. Tog en till virrepinne (++), som inte var lika god som den första. Det kändes liksom gjort, om ni förstår. Tittade sedan på Fuskbyggarna (+++) – ett mellanavsnitt som förvisso ändå var helt okay.

Kollade lite mail. Fick mail från Aftonbladetchefen Klas Lindberg (++) som påminde om att inte missa lämningen av Innelistan imorgon bitti. Fick mejl från SVT (++) som ville att jag skulle vara med i ett program som hette Bubblan, ett program som går ut på att man stängs in i ett rum i fem dagar och sedan ska man gissa på vad som hänt under tiden man varit borta. Jag tyckte idén var (+) och tackade nej, vilket kändes (+++++).

Gick till köket och kollade i kylen. Hummade för mig själv. Hittade ungersk picksalami (+++++), men tyvärr var den gammal och smakade därför (–). Kastade den i sopen. Tog ett glas mjölk (+++++) och kom att tänka på barndomen (+++) då det ofta hände att man drack mjölk när man kom hem från skolan. Min storebror Niklas (+++++) blev alltid arg när man drack direkt ur förpackningen. Han tyckte det var äckligt. Kul i barndomen hur flingorna avgjorde vilken klass man tillhörde, hur rik man var. Själv hade vi bara Corn Flakes (++) hemma, men min kompis Kenneth (++++) hade Kalaspuffar (++++) och Coco Pops (++++). Vi var fattiga. Hans familj var rik. De hade HEL hushållsost (+++++). Det var otroligt. Det var bara att hyvla och hyvla, det tog aldrig slut. Kul uppslag, det där! Flingorna avgjorde samhällsklass! Det ska jag skriva om i Aftonbladet (+++++) i nästa kolumn som kommer ut på lördag.

Charlie (+++++) vaknade och skrek (+). Det var ingen fara, bara att stoppa in nappen (+++++), så somnade hon igen (+++++). Tillbaka till datorn. Borde ha skrivit, men surfade istället. Kände mig onyttig. Lite värdelös. Bestämde mig för att gå och sova (++++). Hoppas bara att jag inte ligger vaken nu i kval (+).  

Och er kväll? Berätta om den? Genom plustecken, givetvis.

Jag kom hem efter att ha blivit intervjuad på Grand Hotel (++++) av tidningen CHEF (+++). Jag var inte utomordentligt duktig, men det gick okej (+++). Amanda (+++++) stod redan med Charlie (+++++) i hallen och väntade – hon skulle på kickoff med jobbet. Jag satte mig och kollade på Förkväll (+++) och käkade turkisk peber (++++) i soffan med Charlie i knäet. Vi tog ett bad tillsammans (+++++) och sen gick hon och lade sig. Jag donade med middagen. När jag var ung och student och pluggade på Stockholms universitet (+++) och ville FIRA så brukade jag alltid köpa hem färdiglagad fiskgratäng från Findus (+++++). Det var rätt dyrt och inget man kunde syssla med hela tiden när man var student, men om jag hade satt en tenta så kunde det hända att jag slog till. Varje gång jag numera är hemma utan Amanda så köper jag färdiglagad fiskgratäng. Jag råkade bränna den lite i ugnen när jag nattade Charlie, men den var ändå väldigt god(++++). Jag köpte lite delikatesser också. En ost från Tyskland, en ren chansning som jag utan att tänka högg från ostdisken. Langres hette den (++++). Jag orkade inte stå i charkdisk-kön för ungersk picksalami, så jag tog en färdigpaketerad salami och det var ett misstag (+). Sen såg jag Halv Åtta hos mig (+++) och satte mig framför min macbook Pro (+++++) för att skriva färdigt min novell. Jag måste arbeta med texten, än så länge är jag inte nöjd med den (++). Jag tände lite ljus, öppnade en påse Pommes Pinnes (+++++) och tog mig en virrepinne (++++) och började skriva. Och där är jag nu. Än så länge en kväll som pendlar mellan (+++) och (++++). Men den är inte slut. Jag återkommer.

Vad tyckte ni om mitt inlägg? I plus, tack.

På det allra märkligaste sätt gick luften alldeles nyss ur mig. Jag arbetade hårt, skrev fiffigt och flitigt i ena sekunden – och nu sitter jag här med den typ av blick man ibland kan få när man sitter på tåg och blickar ut över landskapet utan att egentligen titta. Jag minns när man som barn upptäckte ett nytt spännande ord, hur man överanvände det, felanvände det, tacklade in det i varje möjlig och omöjlig mening.

Scenario var ett sådant ord. Jag var femton eller sexton. Herregud, vad jag använde ordet scenario. Det enda jag pratade om under en period var scenarior. Till slut tröttande väl mamma, hon sa åt mig i all välmening och jag slutade. Då började jag med ordet ”sällsam”.

Jag tyckte plötsligt att allt var så sällsamt. Vilken sällsamt god risotto!

Ja. Ja.

Usch.

Underligt hur man kan sitta och bli lite rödlätt om kinderna för något som man gjorde för nästan 20 år sedan.