Imorse på radion, förresten. Kaffet var slut i bryggaren och eftersom Adam och Gry var i sändning bad de mig fixa lite nytt. Och det gjorde jag och när jag gjorde det kom jag att tänka på när man var barn och mamma och pappa ropade från vardagsrummet: ”Alex, kan inte du sätta på lite kaffe till oss?”

Uppförsbacken då. Herregud. Man kunde nog inte komma på något tråkigare än att sätta på kaffe till mamma och pappa. Det var på något sätt oöverstigligt. Så ofattbart jävla skittråkigt var det. Och man lufsade till köket, vatten från kranen i kannan – hata livet! – i med filtret – fy fan fy fan! – och ner med sex släta skopor kaffe – skjut mig i huvudet!

Tillbaka i Sverige, tillbaka på Mix Megapol imorse. Jag tog med mig Charlie, för hon tjatatde och tjatade och tiull slut sa jag okej. Hon var så uppspelt i taxin imorse. Nu skulle hon få träffa sina idoler.

Charlie och Gry Forssell. Charlie älskar henne i Körslaget och tyckte hon var grym i Silikon när det begav sig. Charlie fick krama Gry och till och med bita lite i hennes passerkort. Det var stort för henne.

Charlie gillar inte sport, men när hon tar del av sport så vill hon ta del av Patrik Ekwalls analyser av den. Hon tycker att Ekwall är ”i särklass i Sverige”, som hon säger.

Charlie älskade första avsnittet av Fuskbyggarna och tyckte att det var stort att få träffa Martin Timell som är en av programledarna. ”Det blir bättre från episod 3 och framåt”, sa Timell och då sa Charlie: ”Härligt!”

Det var några i föregående inlägg som undrade om Amandas kläder. Jag vet inte riktigt var de kommer ifrån. Men Amandas halsband är designat av en kompis till mig som heter Karolina. Jag tycker det är så otroligt snyggt! Gå in på hennes hemsida så blir hon glad. Klicka HÄR.

Amanda har skrivit en krönika där hon hyllar ytligheten. Det är inte bara OKEJ att tänka på smink och mascara. Det är till och med NYTTIGT, menar hon. Läs hennes krönika HÄR.

Sista måltiden innan vi flyger hem till Sverige. Charlie ser till att ge en hälsning till öborna.

Tidig morgon i lobbyn. Jag sitter med min morgonkopp kaffe och Charlie viskar ”titta” varje gång hon fäster blicken på en ny punkt. Hon sitter vid min sida och betraktar mig med vaken, vänlig blick och så kryper hon plötsligt iväg. Hon har väl fått någon idé. Jag ser henne när hon styltar i väg, det finns en stolpig elegans i sättet hon tar sig fram på. Hon vänder sig om halvvägs för att se att jag är kvar, att jag fortfarande existerar, och lugnad av detta faktum fortsätter hon bort mot det okända.

Jag kan inte tro att det är sant. Hon var så liten förut, jag kunde lägga henne i min egen handflata och pussa henne på pannan. Men nu. Det där är ingen bebis, det där är en flicka. Snart målar hon sig med mascara. Tuggar tuggummi. Tar hål i örat. Snart tycker hon dockor är töntiga. Hon har på sig märkliga kläder, kommer hem underliga tider på dygnet. En dag kommer hon hem med en kille som heter Simon. ”Han ska inte vara i mitt hus”, skriker jag till Amanda, som väser ”LUGNA DIG” och frågar om de vill ha en kopp té, nejtack, de ska ut och köra bil, Simon har just tagit körkort. Och så försvinner de, de är borta länge, det blir sent, jag sitter uppe och väntar på henne, som en ond skugga i köket, hon kommer hem och blir mycket rädd när hon ser mig där jag sitter. Vi bråkar. Amanda vaknar. Jag ger henne utegångsförbud i femton år. Amanda upphäver det.

Jag är så rädd för den stunden då Charlie inte behöver mig längre. När jag finner mig själv sitta där och inse att det bara är jag som behöver henne. Det här går alldeles för fort. Vi måste lugna ner oss.

Jag måste förlänga vår tid tillsammans. Jag tar ett viktigt beslut. Charlie får inte flytta hemifrån förrän hon fyllt 35 år.
Då släpper jag henne.
Inte förr.
Bra, Alex.
Vettigt, Alex.

HA HA HA!!!

Där satt ni hemma i Sverige och tänkte: Har Amanda blivit tokig? Vad i helvete har hon på sig?

Ni bara: ”QUE?! VARFÖR SER AMANDA UT SOM EN FÅNIG FASHION-NÖRD PÅ ALLA BILDER??”
Ni bara: ”KAN KVINNAN INTE BARA SLAPPNA AV?!”
Ni bara: ”VAFAN ÄR DET SOM PÅGÅR? VARFÖR HAR AMANDA SILVERSTRUMPOR? VARFÖR HAR HON PANNBAND? VARFÖR HAR HON DECIMETERHÖGA KLACKSKOR?!”

Jag lura er så oroligt hårt. Amanda har varit här och fotograferats för ett modejobb som hon ska göra. Och ni liksom bara, trodde det var på riktigt.

NI BLEV SÅ OTROLIGT ÄGDA! ERKÄNN!
JO! ERKÄNN NU!

Jag sitter vid lobbyn och skriver lite på mitt filmmanus och kommer tillbaka i ljuvlig eftermiddagssol och där sitter Amanda och Charlie och solar sig i trädgården som är alldeles utanför vårt rum. Jag kan fortfarande inte begripa varför hon har klackskor på sig. Det är ju snyggt och så, men det ser så obekvämt ut när man slappar i kvällssolen. Jag frågar henne varför, men antingen förstår hon inte vad jag menar eller så låtsas hon inte förstå. ”Vad menar du”, säger hon och tittar frågande på mig.

En liten stund så här på eftermiddagen ser jag till att ta hand om Charlie och så kan Amanda få sitta vid poolen med sin bok och bara njuta. Hon tycker att det är så härligt och jag tycker att det är så härligt när hon tycker det är härligt.

Jag och Amanda bestämde oss för att spela lite schack, men upptäckte att det saknades en bonde. Tuir att Charlie var klädd i vitt – hon fick bli bonde. Men som sådan betraktad uppförde hon sig utan tvekan underligt. Hon gick diagonalt och även bakåt vid något tillfälle. Och hon tog den svarta kungen på bara några minuter.

Morgnarna i lobbyn med Charlie är ljuvliga. Hon kryper omkring och pillar på grejer runt bordet och jag sitter med en kopp kaffe och min dator. Och mitt Apollo-snus! Läser nyheter från Sverige. Niclas Wahlgren och Laila Bagge på Aruba. Bild på Niclas överkropp i solen, han har två tatueringar på axeln – en val och en gren. Det blir ju Wahlgren. Jaha-jaha. Läser Guillous kolumn. Första gången på flera år som han inte skriver om palestinafrågan. istället skriver han klokt och roligt om Maud Olofsson och Vattenfall. Minns Aftonbladets kolumnistmiddag för några månader sedan, hur alla förändrades när Guillou kom in i rummet. hur alla plötsligt FÖRHÖLL sig till Jan Guillou. Läser Ronnie Sandahls krönika. Försöker hitta Virtanens krönika, det är ju måndag. Hittar den inte. Mumlar ”det var ju fan” och läser Johan Hakelius. Hakelius skriver fint, han. Lobbyn börjar vakna till liv. Motionärerna kommer först, rakryggade, solglasögonklädda stolpar de ut i morgonsolen för att springa sina rundor. Morgonpigga pensionärer är tidiga i frukostmatsalen. De vill ha sina platser och blir förgrymmade om de är upptagna. Der känner en helig vrede. Nej, det gör de inte, men vilket uttryck ändå – helig vrede. Det är inte ofta ett sådant uttryck kommer väl till pass. Efter ett terrorattentat kan statsministern säga att han känner en helig vrede, möjligen. Men det är först felanvänt som uttrycket är roligt. De har inga löskokta ägg i frukostbuffén – det gör att jag känner en helig vrede. Jag leker lite med Charlie – övar på ordet ”titta”. Igår sa hon titta flera gånger och nu är vi alldelew maniska. TITTA, TITTA, TITTA viskar vi och pekar på saker och ting omkring oss. Sen kommer mamma gående. TITTA VEM SOM VAKNAT, säger jag till Charlie och pekar på mamma. Och Charlie blir galen, hamrar omkring sig av glädje. Och vi kysser varandra och Amanda tar Charlie och vi går ut – vi vill äta frukost utomhus, trots att det är lite kallt.
”Varför har du klackskor”, frågar jag.
”Jag vet inte. Det kändes som att det var en sån dag”, säger hon.