Läser om Laila Bagge och Niclas Wahlgrens bröllop. Kvällspressen har DIREKTRAPPORTERAT från hela spektaklet. Det är helt otroligt. Kvällstidningarna verkar mer intresserade av vigseln än Wahlgrens släkt.

Laila berättar i en intervju direkt efter vigseln att hon numera heter Laila Bagge Wahlgren. Hon behåller alltså sitt namn. Har hon tappat förståndet?

Det finns ju kvinnor som vill behålla sina flicknamn när de gifter sig. Det kan man förstå. Men Laila väljer att behålla namnet Bagge. Det är ju inte ens HENNES namn – det är ett namn som hon behållit från sin exman Anders Bagge. Och nu gifter hon sig – och vägrar fortfarande släppa det! Vad är det med kvinnan?

Tänk er in i Niklas Wahlgrens sits. Hon träffar en kvinna som fortfarande bär exmannens efternamn. Konstig grej i sig. De gifter sig – och hon väljer att behålla sin exmans efternamn. Förlåt mig, men är inte det sjukt?

Förstår ni?! Hon gifter sig och väljer att behålla sin exmans efternamn! Vad ska deras barn heta? Vill hon att de ska heta Bagge i efternamn? Och snälla Laila, kom nu inte och säg att det är ett ”artistnamn” eller ”ett varumärke”, för det vore riktigt generande.

SKÄRPNING, LAILA BAGGE!

Charlie vaknade klockan 05.34 imorse. Hon vet att det är jag som går upp med henne om morgnarna, hon vet att det är mig hon ska ”arbeta med”. Därför kryper hon mot mig och slår mig ganska hårt på axeln. Om och om igen. Om jag inte vaknar nyper hon tog i min näsa. Sedan kan det hända att hon klöser mig bestämt i kinden. Det brukar ta några minuter och så är vi uppe.

Och vi äter och byter blöja och leker. Och sen väntar vi. Det är en lång morgons väntan på att det ska bli “riktig” morgon. Den “riktiga” morgonen börjar klockan nio med Nyhetsmorgon på TV4. Innan dess måste jag tvinga mig igenom konstiga tecknad film, makabra superhjältar med förvrängda röster och underliga muskler övrallt. Sedan kommer en kortfilm om ett märkligt lejon. Alltid detta märkliga lejon, varje söndag. Sen kommer APTV, barnprogrammet där kändisar tvingas göra sig till och låtsasskratta inför den där tramsiga apans meningslösa skämt. Jag vet, jag har möjlighet att stänga av, men kommer mig inte för. Dagens gäst är Anders eller Måns, någon av de där två. Han gör vad han kan för att skratta åt liten apa som låter fånigt och säger slötänkta kvickheter. Jag känner att min själ krymper.

Jag tar mig igenom det. Snart är klockan nio. Snart är det Nyhetsmorgon. SOM OM DET VORE SÅ JÄVLA FANTASTISKT!

Snart ska Amanda vakna. Då ska vi äta frukost. Snart kan jag börja väsnas med flit för att hon ska gå upp. Råka tappa grejer i golvet, sätta på den talande hunden som vi fick av gudmor. Såna grejer.

Det bästa med att låta Calle och Anitha vara barnvakter till Charlie – om de skulle tappa henne så är det ändå ingen större fara skedd då fallet blir obetydligt. 

När jag var ung försökte jag bli akademiker. Jag studerade litteraturvetenskap, filosofi och filmvetenskap. Mamma uppmuntrade mig flitigt, hon ville att jag skulle börja forska vid universitetet, bli docent, lärare och ta mig en liten professur vad det led. Allt det där akademiska var viktigt på mamma sida av familjen. Där fanns två Nobelpristagare på den sidan av släkten och mormor tyckte alltid att det skulle vara så “festligt” om någon av oss bröder skulle bli den tredje. Och mitt sikte var absolut inställt på allt detta. Jag såt framför mig att jag skulle studera och forska i hela mitt liv.

Men så hände något som förändrade allt. Vi var och hälsade på hos mormor och morfar i Värmland.  Morfar var gammal och hade förlorat minnet, jag minns att jag fick presentera mig för honom med förnamn, efternamn och släktskap och då log han och sa “vad trevligt”.

Efter att vi hade druckit kaffe hade jag inget att göra så jag gick upp på morfars arbetsrum. Böcker överallt, brevsprättare, förstoringsglas. Korrespondenser på skrivbordet som inte hunnit avslutats innan ålderdomen fångade honom. I en av hyllorna hittade jag morfars gamla anteckningsböcker från skoltiden. Jag öppnade en av dem och läste hans hastigt nerskrivna rubrik: “ofärdiga tankar om Wittgenstein”. Jag upptäckte ingenting ofärdigt med dem alls. Det var helt otroligt. Avancerade, personligt reflekterande resonemang om denne märklige filosof. Det var dessutom skrivet på kvickt, drastiskt sätt. Det var alldeles hisnande läsning. Jag tittade på bokens omslag och såg att boken kom från 1921. Morfar var 16 år gammal då. Missmodet jag kände då. Insikten om att jag var två år äldre och så otroligt mycket mer ofärdig än han. Så ofattbart långt efter i intellektuell spänst.

Den där texten om Wittgenstein skapade ett vidrigt gapande avstånd mellan mig och mina drömmar. Jag repade mig inte sen. Två veckor senare hoppade jag av litteraturvetarkursen. Och jag återvände aldrig till högskolestudier.

Så var det med den saken. Men underligt ändå hur slump och grejer styr våra liv.

Minns ni att jag skrev att jag och Amanda firade häromdagen? Jag lovade på typiskt bloggbrudsaktigt sätt att “berätta senare”. Nu kan jag säga vad det är! Amanda har fått jobb som hotshot på  ett tv-produktionsbolag som heter Mastiff. Arbetsbeskrivningen är “genrechef för karaktärsdriven tv”, vilket ungefär betyder att hon ska hitta på, sälja och driva igenom program där KARTAKTÄRER står i centrum. Som Ullareds Morgan, till exempel. Eller Färjans Håkan. Eller Hollywoodfruarna. Förstår ni? Men det kan också vara platserna som är i centrum.

Och nu behöver hon hjälp! Er hjälp! Känner ni någon kul, udda KARAKTÄR som ni tror skulle passa i tv? Det skulle kunna vara din bästis, din arbetskompis, din pappa – eller du själv. Vet ni någon underlig, rolig arbetsplats som det skulle vara roligt att följa? Hon vill helt enkelt hitta underbara människor där ute!

Mejla henne på amanda.widell@mastiff.se
Hon skulle bli så glad om ni vill hjälpa henne.

Dessutom kanske ni kan bli rika på kuppen!

Är hon inte otrolig, vårt lilla A-barn? Nu reser hon sig upp så fort hon får chansen. Det här med att hon faktiskt står utan hjälp från oss är oerhört tidigt för hennes ålder. Enligt den litteratur jag tagit del av börjar inte barn stå upp förrän de är mellan 15 och 16 månader gamla.

Så. Jävla. Kul.

Det är fredag, JAG HAR BLIVIT SJUK IGEN, men det hindrar inte att vi återigen kör igång med SCHULMAN SHOW. Idag med Maria Montazami och Gudrun Schyman – kan ni tänka er en saligare mix? Berätta gärna vad ni tycker om programmet. Förra veckan skrev ni att ni var trötta på min vurm för Iphone-apps – nu har vi tagit bort dem. Vi lyssnar på er! Tack för att ni hjälper oss att bli bättre.

Charlie går igång på mycket i livet. Hon älskar att leka med Iphone, så fort hon ser en Iphone vill hon bita sönder den och sedan kasta den åt helvete. Charlie gillar att slita ut böcker från bokhyllan och får hon tag på en pocket river hon gärna sönder sidorna för att sedan äta upp dem. I regel brukar jag hinna hindra henne, men häromdagen rev hon sönder Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora”, vilket förvisso vittnar om god smak. Men Charlies absoluta favoritgrej är att få fotmassage. En kvart varje morgon ligger vi i soffan. Jag trycker lite lätt på hennes fötter, känner mig som en akupunktör som lokaliserar PUNKTER, och Charlie ligger alldeles, alldeles stilla.

Det är en fin stund, det.

Jag läser en artikel om svenska namn i tidningen. De populäraste under 2009 var Lucas och Alice. Men raketen på listan är Charlie. Det har ökat med 43% jämfört med föregående år. En professor i beteendevetenskap konstaterar att det beror på Charlie Schulman. Och jag finner det där så speciellt! Och kul! Men jag tänker också: det får inte bli inflation i namnet Charlie. Därför vill jag säga till er: Ni som har barn som heter Charlie – nu håller vi ihop! Nu sätter vi stopp! Nu släpper vi inte en jävel till över bron.