Man har ju inte alltid varit lattepappa! Det ska jag säga! En annan har ju historik som HULIGAN! Försten som kan hitta mig i det här 18 år gamla klippet får ett pris.

Det var min pappalediga dag idag. Jag hade sett fram emot den. Jag skulle ut på stan och vara lattepappa. Tänkte åka och hälsa på Klas på jobbet och sitta där och dricka kaffe och uppehålla Klas så länge att han till slut skulle kolla på klockan och säga ”nähä-jaha-näha, man kanske skulle ta och…” Men så blev jag sjuk. Det började igår med halsont och nu sitter jag här med fluss eller vad det nu kan vara. Och en jävla feber. Helt utslagen. Amanda skulle jobba idag, men hon fick stanna hemma och ta hand om både mig och Charlie. Man känner sig värdelös, förstår ni? Värdelös med betoning på alla vokaler – vär-de-lös.

Men Charlie muntrar upp. Vi lade henne i spjälsängen för att sova lunch alldeles nyss. Nappen i, snuttis vid kind – allt såg bra ut. Efter en stund hörde vi märkliga ljud från sovrummet. Vi gick dit för att titta vad som stod på.

Och där stod hon! Helt utan hjälp från oss hade hon ställt sig upp. Vi tyckte att det var fantastiskt. Vilken bedrigt – kanske är det mohikanfrisyren som gör att hon håller balansen så fint.

1. Amanda mådde väldigt dåligt för en tid sedan. Hon grät och grät, men i den här världen där man varken får vara för glad eller för ledsen berättade hon ingenting för någon. Nu har hon skrivit om det i en ny krönika, som jag tyckte var väldigt fin. Amandas krönika läser du HÄR

2. Min brors fästmö Anitha skriver in riktigt festlig blogg sedan bara några dagar. Den är alldeles sensationell! Och hon har Sveriges roligaste hår! Ni måste kolla hennes hår! Och om ni går in och läser, kan ni förklara för mig vad hon menar när hon skriver ”en stor kuk är en klen tröst i en fattig familj”. Jag förstår inte. Vad menas med det? Anithas blogg läser du HÄR.

3. Amandas lillasyster Amelia har en blogg som jag kan sitta försjunken i under TIMMAR. Den är fylld av härliga bilder på inredning och mysiga miljöer. Den ger verkligen inspiration! Amelias blogg hittar du HÄR.

4. Amandas storasyster Hannah skriver en härlig blogg. Hannah är tv-chef och mamma och hon berättar hur ett sådant liv ser ut. Dessutom är den rolig! Hannahs blogg finns HÄR.

5. Min storebror Niklas fru Ninni har just skrivit en deckare som snart kommer ut i handeln. Hon har en blogg där hon skriver om det, men mest om sina underbara barn Signe och Sven. Jag är gudfar till Signe och hon är så sötr att det inte är riktigt klokt. Ninnis blogg hittar du HÄR.

Malou berättar just i detta nu vad hon ska prata om i sitt program om en stund. Det ska handla om en kvinna som födde två barn, den ena av dem hade en utvecklingsstörning och den andra en hörselskada.

Nu har hon fått cancer.

Malou fortsätter att berätta om DÖD, PINA, ÅNGEST, OLYCKA.

— Två nya människor i Superfemman. Spännande! De var dock lite slarvigt presenterade, fick stå där och bli snabbintervjuade före programmet. Det var synd, man vill ju att de ska presenteras som kunskapsfantomer, man vill känna att de är övermänskliga. Nå, läkaren tog för sig och babblade på, också om saker som han rimligen inte kunde veta det allra minsta om. Han verkade sympatisk. Men jag tänkte mycket på hans tänder. Så jämna och vita. Fysiskt utgjorde han själva antitesen till fysikern Patrik. Det vilade här något lite obehagligt över honom, något ariskt. B-människan i mig reagerade mot A-människan i honom. Psykologtjejen kom inte till tals över huvud taget under första halvan av programmet. Jo, en gång – de frågade henne vilken som var hennes bästa “kåtlåt”. Jag fattar ju att hon säkert sagt en hel massa under inspelningarna som sedan inte kommit med, men det där är faktiskt ett producentmisstag att göra på det sättet med henne. Vi som tittade såg fyra starka, flabbande grabbar som körde över en liten tjej. Jag tyckte det var lite ledsamt. Jag kände med henne.

— När hon sedan äntligen fick tala om något som hon faktiskt kunde så skrek jag: “Välkommen in i spelet” och sedan funderade jag i tio minuter på i vilket frågesportsliknande sammanhang som jag hört detta förut och så kom jag på att det var JEOPARDY, för jag minns så tydligt den känslan av empati som jag alltid hyste för den person som aldrig kom in, som fick stå där med noll poäng och titta på när de andra briljerade. När den tävlande äntligen fick svara så blev man lycklig! Så kände jag med henne också! Välkommen in i spelet!!

— Alla inslagen i programmet är ljuvliga och intelligenta. Så otroligt roligt när Filip och Fredrik fick prova hur det var att vara blind och döv (även om slutet när Filip släpper en tallrik i golvet var teater) och enkäten i Uppsala om varför det inte finns kondomer med smaken kuk i handeln var fantastisk. Framför allt eftersom man såg att de på riktigt tyckte att det var generande att fråga.

— Det där husbandet, är inte det läskigt? Han med de konstiga glasögonen ger mig kalla kårar. Jag tycker inte han är festlig, bara kuslig. Han bara skriker och gör konstiga grimaser. Det finns ingenting finessrikt med honom. Varför tar de inte bort honom?

— Jag blev så sentimental när de pratade om ljud och de spelade det där startljudet från PC. Jag kom att tänka på min barndom, när mamma kom hem med sin första laptop. Vi barn fick turas om att använda den. Modemet sprakade och väsnades så att pappa blev irriterad. Det var stor skada när datorn hängde sig, man visste att pappa skulle bli arg på ljudet nöär man försökte igen. Man gick in på Altavista! Man sökte på “porn picture” och ibland hade man tur. Det var roligt att veta att någon skrivit den där PC-melodin. Och sen tänkte jag på andra ljud. Vem har skrivit Nokia-ringsignalen? Får han Stim för den? Min kompis Johans pappa har skrivit Bollibompa. Det tycker jag är festligt, det är Johans systrar som fnittrar efter att rösten säger “har ni sett – kanal ett”. Men det finns en strimma av mörker här, för SVT blåste Johans pappa på alla pengarna.

— Sammantaget – jag är så glad att Boston Tea Party är tillbaka. Det är det roligaste programmet jag vet. Man skrattar. Och känner sig dessutom lite utbildad på kuppen. Jag vidhåller det jag alltid sagt, och jag vet att en del av er inte alls håller med: Boston tea Party är det bästa Filip&Fredrik-programmet genom tiderna. Bortsett från Söndagsparty, som på något sätt gjorde mig till en helare människa.

Charlie sover i egen spjälsäng vid foten av vår säng. Finns det synpunkter på det? Det finns det säkert. Det händer rätt ofta att Charlie vaknar på natten. Det börjar med att hon gnyr lite smått. Det låter som en bebis sätt att uttrycka ett muttrande missnöje. Det är ett missnöje i vardande, det finns något PYRANDE här, det är inte SKRIK, men väl ett löfte om skrik. I regel handlar det då om att hon tappat nappen. Även om det finns ovilja att gå upp så vet man att nu gäller att agera snabbt. Det rör sig om en sekundstrid. Om hon snabbt och smidigt får nappen i munnen så är faran över. Hon muttrar ytterligare en gång, vänder sig om och somnar. Men om hon inte får nappen, ja… då kan helvetet braka loss.

Så man tassar på pilsnabba fötter fram till sängen. Man lokaliserar bebis, bra, där ligger hon. Och så börjar man treva sig fram med händerna i mörkret för att hitta nappen. Man följer Charlies konturer, söker med febriga fingrar efter denna napp. Jag finner det ganska otroligt att man i stort sett ALDRIG hittar nappen. Jag menar, den borde ju ligga där, en bit från hennes mun. Men den ligger aldrig där.

Charlies gnällande tilltar, hon börjar bli irriterad, man söker allt mer oroligt efter nappen runt henne. Man drar med handen över lakanet, Charlie skriker och själv vill man skrika: var fan i helvete är nappen? Man kastar sig på knä, kan nappfan ha ramlat ur sängen, Man sveper med handen under sängen, men där finns bara damm. Och pulsen stiger, man blir varm i pannan, man tänker FAN FAN FAN och Charlie gråter och till slut lyfter man bort hela det lilla täcket och man kastar snuttisen åt helvete, lyfter upp skrikande Charlie och man är nu så frustrerad att man egentligen skulle vilja ta sats, kasta sig in i en vägg och rassla ihop i en hög och så ligga kvar där så får någon annan ta över. Men det gör man inte, för man är pappa och man tar ansvar och det GÄLLER ATT GILLA LÄGET, GILLA-LA-LA-LA-LÄGET.

Till slut hittar man nappen. Den hade fastnat på något omöjligt ställe och man lägger tillbaka Charlie och stoppar in nappen, men den fäster inte i hennes mun, för hennes mun är öppen, det är skrikattack på gång och då hjälper inga nappar och man känner avundsjuka gentemot Charlie, för man skulle själv vilja skrika på samma sätt som hon nu står i begrepp att göra. Hon ligger tyst med öppen mun och man försöker och försöker med nappen, men Charlie är inte intresserad för hon tar sats, det är det hon gör – HON TAR SATS! Och så kommer skriket och kunde Charlie prata skulle hon säga WELCOME TO HELL! Och man lyfter upp henne, säger SÅJA SÅJA och man står där och gungar och känner plötsligt ett intensivt hat mot nappen. Man funderar på vad man ska göra med den. Bränna upp den! Kutta den i slamser!

Till slut lugnar Charlie ner sig, lilla hjärtat, och nappen fäster och hon somnar in. Man lägger sig i sängen. Man hör Charlies lugna andetag. Och man hör sina egna. Man andas som när fet man gått i en trappa. Man kommer inte kunna somna på mycket länge. Och man ligger länge där i mörkret ocg tänker på nappen, hur man hatar den, vad man ska göra med den.

God morgon, vänner! Jag har suttit hela morgonen och installerat min nya skärm. Det är alltså en skärm. Jag kopplar min laptop till den när jag är här på jobbet och så visas min dators skärm upp i den stora skärmen.

Men nu har jag ett problem. Jag trodde att rutorna på skärmen skulle vara mindre. Att man skulle känna mer ”luft” när man jobbade med olika dokument. Kan man fixa det på något sätt? Jag vill liksom göra allt ”mindre”. Jag har ändrat upplösningen på skärmen till den högsta, 1920 x 1200 , så det måste vara någe annat. Skulle bli väldigt glad om någon ville ge ett tips i kommentarsfältet nedan.