Det var min pappalediga dag idag. Jag hade sett fram emot den. Jag skulle ut på stan och vara lattepappa. Tänkte åka och hälsa på Klas på jobbet och sitta där och dricka kaffe och uppehålla Klas så länge att han till slut skulle kolla på klockan och säga ”nähä-jaha-näha, man kanske skulle ta och…” Men så blev jag sjuk. Det började igår med halsont och nu sitter jag här med fluss eller vad det nu kan vara. Och en jävla feber. Helt utslagen. Amanda skulle jobba idag, men hon fick stanna hemma och ta hand om både mig och Charlie. Man känner sig värdelös, förstår ni? Värdelös med betoning på alla vokaler – vär-de-lös.

Men Charlie muntrar upp. Vi lade henne i spjälsängen för att sova lunch alldeles nyss. Nappen i, snuttis vid kind – allt såg bra ut. Efter en stund hörde vi märkliga ljud från sovrummet. Vi gick dit för att titta vad som stod på.

Och där stod hon! Helt utan hjälp från oss hade hon ställt sig upp. Vi tyckte att det var fantastiskt. Vilken bedrigt – kanske är det mohikanfrisyren som gör att hon håller balansen så fint.