— Två nya människor i Superfemman. Spännande! De var dock lite slarvigt presenterade, fick stå där och bli snabbintervjuade före programmet. Det var synd, man vill ju att de ska presenteras som kunskapsfantomer, man vill känna att de är övermänskliga. Nå, läkaren tog för sig och babblade på, också om saker som han rimligen inte kunde veta det allra minsta om. Han verkade sympatisk. Men jag tänkte mycket på hans tänder. Så jämna och vita. Fysiskt utgjorde han själva antitesen till fysikern Patrik. Det vilade här något lite obehagligt över honom, något ariskt. B-människan i mig reagerade mot A-människan i honom. Psykologtjejen kom inte till tals över huvud taget under första halvan av programmet. Jo, en gång – de frågade henne vilken som var hennes bästa “kåtlåt”. Jag fattar ju att hon säkert sagt en hel massa under inspelningarna som sedan inte kommit med, men det där är faktiskt ett producentmisstag att göra på det sättet med henne. Vi som tittade såg fyra starka, flabbande grabbar som körde över en liten tjej. Jag tyckte det var lite ledsamt. Jag kände med henne.

— När hon sedan äntligen fick tala om något som hon faktiskt kunde så skrek jag: “Välkommen in i spelet” och sedan funderade jag i tio minuter på i vilket frågesportsliknande sammanhang som jag hört detta förut och så kom jag på att det var JEOPARDY, för jag minns så tydligt den känslan av empati som jag alltid hyste för den person som aldrig kom in, som fick stå där med noll poäng och titta på när de andra briljerade. När den tävlande äntligen fick svara så blev man lycklig! Så kände jag med henne också! Välkommen in i spelet!!

— Alla inslagen i programmet är ljuvliga och intelligenta. Så otroligt roligt när Filip och Fredrik fick prova hur det var att vara blind och döv (även om slutet när Filip släpper en tallrik i golvet var teater) och enkäten i Uppsala om varför det inte finns kondomer med smaken kuk i handeln var fantastisk. Framför allt eftersom man såg att de på riktigt tyckte att det var generande att fråga.

— Det där husbandet, är inte det läskigt? Han med de konstiga glasögonen ger mig kalla kårar. Jag tycker inte han är festlig, bara kuslig. Han bara skriker och gör konstiga grimaser. Det finns ingenting finessrikt med honom. Varför tar de inte bort honom?

— Jag blev så sentimental när de pratade om ljud och de spelade det där startljudet från PC. Jag kom att tänka på min barndom, när mamma kom hem med sin första laptop. Vi barn fick turas om att använda den. Modemet sprakade och väsnades så att pappa blev irriterad. Det var stor skada när datorn hängde sig, man visste att pappa skulle bli arg på ljudet nöär man försökte igen. Man gick in på Altavista! Man sökte på “porn picture” och ibland hade man tur. Det var roligt att veta att någon skrivit den där PC-melodin. Och sen tänkte jag på andra ljud. Vem har skrivit Nokia-ringsignalen? Får han Stim för den? Min kompis Johans pappa har skrivit Bollibompa. Det tycker jag är festligt, det är Johans systrar som fnittrar efter att rösten säger “har ni sett – kanal ett”. Men det finns en strimma av mörker här, för SVT blåste Johans pappa på alla pengarna.

— Sammantaget – jag är så glad att Boston Tea Party är tillbaka. Det är det roligaste programmet jag vet. Man skrattar. Och känner sig dessutom lite utbildad på kuppen. Jag vidhåller det jag alltid sagt, och jag vet att en del av er inte alls håller med: Boston tea Party är det bästa Filip&Fredrik-programmet genom tiderna. Bortsett från Söndagsparty, som på något sätt gjorde mig till en helare människa.