Tittar på Malous program. Hon har tagit in en trädgårdsmästare i studion. De står och pratar om pelargoner. Han pekar på de olika skotten och hon hummar och petar och säger ”vilka fina blommor”. Jag blir så förvirrad, för det finns ingenting hemskt med att tala om pelargoner. Det finns ingen ond bråd död, det finns ingen sjukdom, ingen misär, ingen utvecklingsskada, ingen cancer, ingen manisk fobi, ingenting med mobbing eller rasism eller utsatthet. Det är bara blommor.

Har Malou gått och blitt sjuk? Varför talar hon inte om död?

Men man ska inte vara så snabb att konstatera saker och ting. Det kommer kanske. Snart viker Malou upp blicken mot kameran och säger med darr på rösten:

”Vi ska träffa Johan. Hans fru Agneta drabbades av cancer för två år sedan. Hon var dessutom svårt mobbad på arbetsplatsen, möjligen för att hon förlorat en arm. Men hon reste sig. Hon blev frisk från sin sjukdom. Arbetskamraterna behandlade henne plötdsligt med respekt. Men så hände det – hon fick en allergisk chock just av dessa pelargoner ni ser framför oss – och avled. Välkommen in, Johan.”