Tittar på Nyhetsmorgon. Tittar på Mekonomen-reklamen. Hur många gånger har jag sett Karin flimra förbi mitt liv? 200? 300? Det känns som om vi känner varandra, jag och Karin. Men samtidigt är hon mig så totalt främmande. Det är så mycket med Karin jag inte alls förstår.

Karin går runt i någon typ av lokal. Hon blickar liksom ut i intet samtidigt som hon pratar i telefon. Det finns något Stevie Wonderskt över henne. Hon ser ut som em blind där hon går runt med sin tomma blick. Hon håller en hand för sitt eget öra, en markör till oss: hon talar i telefon. Man undrar: varför har hon handsfree när hon hela tiden måste hålla sin hand för örat? Då är väl inte handen fri? Glappar skiten eller vad?

Ibland springer hon runt i butiken och berättar att det är 10% på olika varor i sin butik. Men numera går en film där hon berättar att ursprungstanken var att en annan snubbe på jobbet skulle berätta för oss tittare om något erbjudande. Men det gick inte, säger hon, eftersom han valt ett liv utanför offentligheten. Och så öppnar hon den här killens dörr på glänten och plötsligt blickar vi in i ett disko. Folk dansar och dricker. Hög musik. Vild stämning. Det ser rörigt ut. Hon stänger dörren och går vidare.

Förstår någon vad som händer där? Den här killen är ute och super eller vad? Varför visar de ett disko?

Vad vill Mekonomen berätta med den där filmen, fan helvete satan, jag blir tokig, hör ni det – tokig!