Charlie, två veckor gammal. Hon var inte lika kaxig på den tiden. Inte lika mycket SKA HA, SKA SE, SKA TA, SKA SMAKA! Hon var lite mer skör då. Rädd för allt, började gråta när björkarna rasslade. Men nu. Charlie tar för sig. Hon kan själv. Och snart är det jag som ringer Charlie, som trycker på NO-knappen, himlar med ögonen och säger till sin kompis: ”Ååå, vad han ringer hela tiden! Kan han inte lämna mig ifred!”