Charlie har just somnat, fullständigt utmattad. Man kan förstå henne. Hon har ju varit uppe och röjt sen klockan fem imorse, klart att hon blir trött och behöver en liten tupplur såhär vid sju.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med Charlies sovande. För några veckor sedan var allt så bra. Hon vaknade klockan sju, ibland kvart över sju. Det var helt otroligt. Dag efter dag upptäckte vi att klockan var EFTER sju när Charlie levererade sitt första skrik. Och då gjorde vi föräldramisstaget nummer ett – vi trodde att det skulle fortsätta vara så.

Det ska man lära sig som förlder: ingenting fortsätter att vara så.
Ingenting.
På något sätt.
Någonsin.

Allting förändras. Man ska inte räkna med något. Man ska utgå från det värsta och med ett leende acceptera om det blir ännu värre än så. Man måste hela tiden gilla läget.

Men ändå. Lite konstigt är det. Charlie vaknade klockan sju flera dagar i rad. Sen gick hon ner och lade sig på en acceptabel 06-nivå. Lite jobbigt, men det gick. Sen sjönk hon till halv sex. Och nu, de senaste dagarna – Charlie går upp vid fem.

Det går liksom bakåt, förstår ni?
Som om hon blev yngre och yngre.
Fortsätter det så här kommer hon vilja knyta upp sin navel, koppla på navelsträngen och krypa in i Amandas mage igen.