Lyssnar på Simon and Garfunkel via Youtube. Letar efter live-versioner av min favoritlåt Homeward bound. Jag lyssnar alltid på den i bilen när jag är på väg till någon föreläsning eller liknande och när jag saknar min familj. Då sjunger jag högt:

Home where my thought’s escaping,
Home where my music’s playing,
Home where my love lies waiting silently for me.

Jag hittade en fin version av den här.

 

Sen letar jag vidare och hittade ett klipp från nutiden. Och plötsligt blev jag så dyster. Titta på dem. De står kvar där. De är äldre nu. Tunnare hår. Skröpligare kroppar. Rynkor i ansiktet. Men de står kvar. Sjunger samma låtar. Jag säger inte att det är fel eller så. Jag säger bara att det är…lite dystert. Att de står kvar där. Att åren går och allt passerar och snart är vi döda.