Den här semestern är det jag som går upp varje morgon med Charlie när hon vaknar. Inte för att vara gullig mot Amanda, utan för att soluppgången här uppe på berget är otrolig. Charlie vaknar vid sex, strax därefter vaknar Klas dotter Maj-Lis. Och vi tar en kopp kaffe, tar en snus, sätter oss på terrassen och väntar på solen. Det är kyligt, men man känner omedelbart: det här kommer att bli en sensationellt vacker dag. Och så kommer solen och vi nynnar på George harrisons ”Here comes the sun” och vi inser att det är lite fånigt att göra det, så vi slutar. Vi leker med våra barn. Vi diskar upp från igår. Vi förbereder frukosten lite smått, kokar ägg precis så som vi vet att våra tjejer vill ha dem och vid nio väcker vi dem.  morgonrufsiga kommer de kisande ut på terrassen. ”Oj, vad ni gjort fint”, säger de. Det är vår belöning. Det räcker så. Såna är vi.