En gång i tiden var jag chef på en tidning. En del frilansare hörde av sig och ville skriva för denna tidning. En av de här människorna hörde av sig med en idé – jag minns henne tydligt eftersom jag tyckte att det var lite udda att hon skickade med en bild på sig själv i sin ansökan . Jag svarade att hennes idé var lite vag och bad henne utveckla. Hon utvecklade sin idé i ett nytt mail. I samma veva hade jag fått en mejlande dåre på halsen, en idiot som skrev en massa dumheter i mejl efter mejl efter mejl och det föll sig så olyckligt att när jag skulle svara denna dåre så råkade mejlet istället gå iväg till frilansaren. Jag skrev:

Snälla: hör aldrig av dig till mig igen.
Hör du det??
Jävla idiot.

Och, ja.
Det var ju lite olyckligt.
Jag kom inte på misstaget förrän frilansaren svarade. Hon var bestört, sa att hon varit frilansare i så och så många år och hon sa att hon aldrig blivit så oförskämt behandlade tidigare.

Jag fick panik, skrev ett mejl där jag bad tusen gånger om ursäkt, berättade om den olyckliga förväxlingen. Hon hörde inte av sig mer.

I helgen var jag på ICA.

Jag står och tittar upp i en hylla för att hitta kex till en riktigt god ost jag lagt vantarna på. Plötsligt blir jag tacklad bakifrån, rätt hårt, det gör faktiskt ont. Jag vänder mig häpet om och där fladdrar hon bort, frilansarkvinnan, jag minns hennes utseende som om det var igår. Jag vill göra något, men vet inte vad. På alla dessa år hade hon inte släppt det. Frilansarkvinnan. Hon glömmer aldrig.