Sitter hemma, ensam med Charlie som sover sedan en tid. Amanda är på middag med tjejgänget. Funderar på att dricka ett glas vin. Det finns ett visst motstånd här, det är ett arv från förr om åren.

När jag var yngre kunde jag tycka att ensamdrickande var det mest tragiska som fanns. Den som på egen hand öppnar en flaska vin och dricker är inte bara trasig – han är dessutom sannolikt alkoholist. Det fanns en viktig skiljelinje där – att dricka var okej, men att dricka ensam var ett varningstecken.

Men numera. Jag tycker att det finns en romantik i det där att dricka ensam. Att sitta själv, att fundera i sin ensamhet, att vandra bort till barvagnen och börja fingra, att öppna en flaska och känna hur det bränner i bröstet – det är en fin sak att göra.

Varje gång jag reser ifrån min familj och tar in på hotell går jag till hotellbaren och tar en whisky. Det är inte alla gånger jag är sugen på en whisky, men det finns något härligt där. Man sitter ensam i en främmande stad med ett glas i handen. Jag undrar om det kan ha att göra med en vilja att vara dekadent. En vilja att skita i allt, eller: en vilja att låtsas skita i allt. När man kommer till en främmande stad är det enklare att låtsas.