De där snubbarna som gör tecknade serien Superprinsen hörde av sig häromveckan och berättade att jag hade en roll i deras serie. De frågade om jag ville göra rösten själv. Och jag sa ja. Det här visste ni. Detta visste ni inte:

När jag kom till studionfick jag först veta att Charlie också en roll i serien. Det liksom smög fram under samtalet, det var inget de ville berätta när de sålde in det. Jag kände genast en viss oro. Mig kan man vara elak mot hur mycket man vill, men det är klart att det är känsligt med ens dotter. De försäkrade att hon inte hade några repliker och allt var frid och fröjd. Jag spelade in min röst och gick hem. Så får jag i tidningen Aftonbladet läsa att den tecknade serien slutar med att jag kastar Charlie i en vägg.

Och det gör mig jävligt förbannad. Hur fan menar man att detta skulle vara roligt? på exakt vilket sätt är det humor? Kan någon förklara vad som är kul med att jag kastar min dotter i en vägg?

Nu är jag medveten om att det görs usel humor både här och där i detta land. Och det får man acceptera. Men nu medverkar jag själv i en sketch där denna idioti görs till punchline. Det gör att jag skäms ihjäl, både inför mig själv och inför Amanda och Charlie och inför alla andra som såklart tror att jag ligger bakom denna idiotiska humor.

Jag känner sånt obehag inför detta att jag nästan inte vet vad jag gör.