Charlie sover. Jag försöker väcka henne genom att pussa henne på kinden. hon rynkar lite på näsan, men vaknar inte. Jag pussar henne igen, viskar ”Charlie” så tyst att det är mer mim än tal. Hon är så söt där hon ligger. Så absolut ljuvlig i sin uppenbarelse. Hon sover vidare.

Jag vidrör henne alldeles lätt, smeker henne över kinden. Pussar henne i pannan. Det är dags att gå upp nu, dags att äta. Jag viskar än en gång hennes namn. ”Charlie.”

Och så öppnar hon ögonen. Den kolsvarta blicken gör rummet lite mörkare. Hon tittar på mig hatiskt. Hon har blivit väckt. Hon tycker inte om att bli väckt. Om hon hade en röd knapp att trycka på som innebar att jag skulle utplånad från jordens yta, så skulle hon trycka på den.

Men hon hittar ingen knapp. Men hon hittar rösten. Och så skriker med sådant ursinne att vinglasen i hyllan där skallrar mot varandra.