Ligger hemma sjuk i soffan. Skulle gärna skriva något självömkande, men jag finner ingen lust i formulerandet. Saknar energin som krävs för att gestalta min egen skraltighet. Ligger sjuk hemma i soffan. Det räcker så. Ni får fantisera ihop resten.

Vad fint det vore att tända en brasa nu. Ligga med filt om axlarna och döstirra in i elden och känna hur timme läggs på timme. Men det går inte eftersom vi inte har sotat det lilla aset. Så uselt av mig. Det krävs bara ett telefonsamtal och så kommer de. Men nej-nej. Inte jag.

Hade jag haft en eld här hade jag kanske satt mig och eldat upp dokument med något uppjagat, rentav skärrat i blicken. Som i filmerna, mot slutet av dem. Hoppet är ute. Om några minuter kommer filmens hjälte, en snut så klart, instormande och han vet ALLT om min lilla plan och han håller en pistol riktad mot mig och skriker VISA HÄNDERNA. Och man sitter där vid elden, tittar liksom uppgivet och lite förstrött upp och så åter ner mot glöden. VISA HÄNDERNA skriker den dåren igen och man suckar och reser sig långsamt upp, fibblar lite med ena handen i innerfickan, panik hos snuthelvetet som återigen skriker JAG SA TILL DIG – VISA HÄNDERNA, och så drar man plötsligt vapen, men man är gammal och darrar på handen och hinner inte ens få grepp om den fan innan man blir skjuten i huvudet, och kanske är den där rörelsen ändå ett sofistikerat sätt att ta livet av sig, kanske har man redan där och då förstått att detta innebär döden, men döden är ändå bättre än den jag tvingas bära. Och det är inget härligt, men som sagt: minuterna alldeles innan, när man sitter där och bränner dokumenten. Det är så mycket som gått åt helvete, så många misstag som begåtts. Men det finns fortfarande en chans att ordna det här, sopa undan spåren och lämna landet. Måste bara bränna de här dokumenten först. Papper efter papper, man kastar in dem i elden och ser hur alla bevisen för allt det ondskefulla försvinner.

Det är en jävligt fin känsla, ska ni veta. Man känner att man lever.