Tre av konferensgubbarna har somnat. Resten sitter och stirrar som Rain Man ut genom fönstret. Jag sitter och skriver. Måste lämna iväg en text, hatar att lämna en text utan att Amanda läst igenom den. Det känns riskabelt att göra det, rentav dumt. Hon kommer  alltid med en eller flera avgörande synpunkter på det jag skriver. Vad skulle jag göra utan Amanda? Eller, rättare sagt: hur klarade jag mig innan jag träffade Amanda?<p>

Jag förstår inte hur det gick till. Jag är så fullständigt beroende av henne, på så många olika plan. Det märker jag när jag är ute och reser på det här sättet. Det är inte klokt vad tillvaron känns värdelös och meningslös när jag inte är med Amanda. Jag ser hennes leende framför mig hela tiden. Jag tänker så varma tankar om henne. Herregud, det var 1,5 år sedan vi träffades. Det känns som förra veckan. Jag fixar fortfarande min frisyr i hiss-spegeln innan jag kommer hem, för att vara fin när hon ser mig. Jag tycker att hon är så vacker att jag ibland inte klarar av att se henne i ögonen, generat vänder jag bort blicken. Jag anstränger mig när jag är med henne, försöker hela tiden vara “smart”, säga smarta grejer.

Ibland, i den absoluta vardagen när jag plockar in disk i maskinen och Amanda viker tvätt eller liknande, så kan jag titta på henne och tänka: ”Tänk att hon bor här med mig. HON bor här. Med MIG!” Och så undrar jag hur jag egentligen burit mig åt. Har jag lurat henne?

Det här är inte en kärlek som är konstant, den är i rörelse, den växer. Hon gör mig mer förundrad idag än vad hon gjorde igår. Hennes lager. Bakom ett döljer sig ett annat. Jag älskar att fortfarande upptäcka nya lager i hennes person. Hennes person är som en explosion i slow motion.

Jag älskar att se henne med Charlie. Ibland står jag i smyg i dörrkarmen – som i filmerna – och tittar på hur hon leker med Charlie. Att se Charlies uppmärksamma ögon, se hur de glöder av kärlek till sin mamma. Det är otroligt. Hon måste älska Amanda lika mycket som jag.