Sitter på tåget till Göteborg. Jag är omgiven av ett gäng med konferensgubbar. De levererar högljutt interna punchlines och så skrockar de. Jag förstår ingenting. Men det är en rätt härlig ljudkuliss, de är på så gott humör, gubbarna.

Ikväll är jag huvudgäst i Bingolotto, ja skratta ni, men mitt förhållande till Bingolotto är mycket speciellt. Jag är uppvuxen med Bingolotto. Pappa köpte lotter och så satt vi tillsammans hela familjen och fyllde i. Bingolotto var pappas sätt att hålla ihop familjen. “Jag har köpt lotter till allihop”, sa pappa redan på onsdagen och då hade man inget annat val än att sitta med. När jag häromveckan blev bjuden till programmet så blev jag alldeles varm. Jag tänkte på “förr om åren”, när allt var annorlunda. Kvällarna när vi under stor koncentration satt framåtböjda över talongerna och fyllde i. Pappa påstod ibland uppgivet att han inte hittade ”B 14 – Bertil 14”, och mamma suckade och sa: ”Alla nummer finns, Allan.”

Sen hittade han det till slut.
”Där”, mumlade han.

Arvodet för att vara med är 10.000 kronor – de pengarna får man skänka till valfri förening. Jag skänker mina pengar till Ekerö IK:s ungdomsfotbollssektion. Det var på Ekerö som jag började med fotboll på riktigt. Jag var 7 år, ville bli mittfältare som Platini. Jag var Tekniskt duktig, men lite väl tanig. En tackling från Björn eller Mattias och jag flög som en vante. Undrar vad Björn och Mattias gör nu. Alla tjejerna älskade Björn och Mattias. Jag var kär i Caroline, men hon var kär i Björn. Sen blev jag kär i Malin, men hon var redan ihop med Mattias. Björn och Mattias åkte med sina familjer till Åre på påsken och kom tillbaka solbrända. Det var helt fantastiskt att se dem så där gyllenbruna. Jag tittade på dem i smyg på rasterna. En gång på en rast när vi spelade fotboll råkade jag kissa på mig litegrann. Det blev liksom en rund liten fläck på jeansen. Pehr såg fläcken, pekade på den med utspärrade ögon och skrek: “Han har kissat på sig!” Jag protesterade, sa att det inte alls var kiss. Jag hade blivit träffad med fotbollen där. Det regnade och var blött och de övriga godkände förklaringen muttrande och återvände till annat. Men jag var så oerhört kissnödig. Så det kom lite till. Fläcken blev större. Pehr var framme igen. “Titta nu då! Kissfläcken är större”, skrek han. Och sen var det ju kört. De retades, pekade och sjöng sånger och sånt. Himla dumt. Jag började lipa och sprang därifrån. Men Mattias gick och hämtade mig. När de andra såg att jag kom tillbaka med Mattias sa de ingenting alls. Om Mattias tyckte att jag var okej så var jag okej. Det var fint.

Undrar så vad han gör nu. Han ville jobba med reklam, sa han. Det var ingen som visste vad “reklam” var, det var ingen som visste vad ett sådant jobb går ut på. Det är det i och för sig inte nu heller. Reklam. Fy fan, för att jobba med reklam.