I mitt samtal med Jan Guillou igår på radion (ni kan lyssna på det HÄR) berättade han att det finns olika typer av skribenter. Han delade in dem i ”amatörerna” och ”proffsen”.

Proffsen, han själv var ett sådant, sätter sig ner vid sin plats och SKRIVER. Amatörerna sätter sig ner vid sin plats och tänker: ”Snart ska jag skriva, jag ska bara…” Och sen hittar de en ursäkt som gör att de aldrig kommer igång. Jag tillhör denna kategori. Idag skulle jag skriva, men så tänkte jag: ”Jag ska bara kolla lite i mitt bildalbum.” Och här har jag suttit hela dagen och tittat på bilder på min älskade lilla Charlie.

Folk funderar i mejl vad det kommer sig att Aftonbladet tagit bort min blogglänk från både Aftonbladets bloggsida och från den redaktionella startsidan. Jag har inget svar på det. Hade det här varit 2006 så hade jag rivit upp himmel och jord. Nu uppmanar jag er istället – lägg in den här bloggen bland era favoriter om ni ämnar komma tillbaka till den, så behöver ni inte försöka hitta den via Aftonbladet.

Äntligen tillbaka i butiken. Jag har inte varit här på en vecka. Mögel i kaffefiltret, men i övrigt finns här inget traumatiskt att skriva om. Jag har suttit och skruvat ihop min nya skrivbordslampa hela morgonen.Ni ser den på bilden där.

Jag gillar verkligen den här bokhandeln. Gillar att vandra runt och skrota med mina skräpböcker. Ändrar hyllplacering på min Jackie Collins-samling. Ändrar priset på några Harlequin-böcker. En kund kommer in, tittar sig snabbt om och går åter ut. TACK SÅ MYCKET FÖR BESÖKET, skriker jag alldeles innan han stänger igen dörren. Postmannen vandrar alltid förbi utanför klockan 9.45. Han vinkar åt mig, sträcker ut sina händer, visar att de är tomma, mimar något som kan betyda: ingen post till dig idag. Jag vinkar tillbaka och återgår till mitt. Kocken från vegetariska restaurangen tar rökpauser utanför mitt fönster en gång i halvtimmen. Ibland sticker han in huvudet och frågar om allt är bra och jag svarar muntert ”bara bra” och han säger ”bra” och sen blir det lite tyst och han stänger igen. Jag skriver en rad eller två. Tar en kopp kaffe. Doften av nybryggt kaffe i butiken från nio till fem. Alla som kommer får kaffe, också främlingarna. Två killar ställer sig utanför och stirrar häpet på mitt skyltfönster och vandrar sedan snabbt vidare. Och så går dagen.Snart är det lunch. Kanske kilar jag ner på Riche idag.

Arbetet med min och Emma Adbåges barnbok Bajsfesten är snart klar. Ovan kan ni se ett utsnitt av en av bilderna som porträtterar något av bokens, ja, klimax. Jag tycker verkligen att hon är helt grym på att illustrera, Emma. Om ni vill veta lite mer om boken så kan ni gå in på hennes blogg på Rabén&Sjögrens hemsida, där hon skriver om hur hennes egen dotter blivit, ja, besatt av bajshistorien. Det kan ni i så fall göra HÄR.

Stor kväll hos familjen Schulman! Det här är första natten som Charlie sover i eget rum. Ikväll flyttade vi ut hennes säng och lade henne i hennes eget rum alldeles intill. Lite nervösa är vi, hönsföräldrar som vi är. Tänk om hon vaknar och förtvivlat tänker: “Var är jag?!”

Men än så länge går det bra. Och plötsligt kommer allt tillbaka. Kvällarna som de tedde sig innan Charlie kom. Vi går utan att tassa. Öppnar en garderobsdörr och lägger in en tröja och låter dörren sedan slå igen med en liten smäll utan att vi för den sakens skull blir till oss och börjar kisa och tänker HELVETE NU ÄR DET KÖRT. Vi slår på teven i sovrummet – den har inte varit påslagen på nio månader. Jag kommer inte ihåg hur fjärrisen fungerade. Vi tänder lampor hejvilt här i sovrummet.

Vi tecknar inte längre till varandra som vildar när vi ska kommunicera. Vi talar med varandra som vuxna människor. Vi minns åter möjligheten att faktiskt läsa en bok innan vi somnar. Eller så kollar vi på ett Lost-avsnitt på datorn. Inte med datorn gömd under täcket och med varsin hörlur i varsitt högeröra, nej, utan vi kör med fritt ljud, fri bild, vi behöver inte backa en enda gång för att höra vad de egentligen sa. Blir jag sugen på ett glas vatten så går jag och hämtar det utan krusiduller. Jag famlar inte fram i mörkret, funderar inte över huvud taget på vilka plankor i parketten som väsnas och inte.

Det är en nygammal frihet. Jag har inte saknat det, för jag har inte tänkt på det. Men nu. Herregud. Vilken livskvalitet.

Tittar på ”De kallar oss roliga” på Kanal 9. Henrik Schyffert intervjuar Gösta Ekman i baksätet av en bil. Det är smärtsamt. Allt det tillgjorda i Schyfferts personlighet blir liksom förstärkt av Ekmans äkthet. Schyfferts tillgjorda skratt skär som knivar i mig. Jag måste byta kanal, men kan inte låta bli att fortsätta titta. Funderar på Schyffert. Han verkar inte riktigt gjort läxan, om ni förstår. Men vem har det, inte jag allli-fall. Jag ska inte gnälla på Schyffert. Jag ska hylla honom. Han har driv. Han gör saker och ting. Nu sitter han i en bil och intervjuar Gösta Ekman. Men det där inställsamma och samtidigt medvetet coola FNISSET, nej, jag klarar inte av det, måste byat kanal, byter, så.

Sitter på Sveriges Radio och förbereder ännu ett avsnitt av ”Schulman i P1”. Idag har jag bestämt att nästan hela timmen ska gå åt till att tala om saker som ger oss gåshud. Ni som följer den här bloggen vet att det är det bästa jag vet. Jag kan sitta i timmar framför Youtube och få gåshud för det ena eller det andra. Ni som gillar gåshud kan lyssna klockan 15.03. Ni som inte har tid eller lust kan här få ett av mina stora gåshud-moments – när eleverna reser sig upp och säger ”oh, captain, my captain” till läraren Keating i ”Döda poeters sällskap”.

GÅSHUD!
FRYSLOPPOR!
TUPPASKINN!
STÅPÄLS!

Funderar också på det tragiska i att innan man tar en bild på sin dator och sin tomma ostbågspåse ser till att surfa in på Dagens Nyheter kulturssida – för att det ser bra ut.

Det tragiska i det.

Känslan när man sitter där med stirr i blick och håller den tomma påsen i handen och inser att man just maniskt stoppat i sig en hel påse ostbågar.

Den är… Det är svårt att beskriva den.
Man känner sig både tom och meningslös.

Amanda är på jobbet och klipper ihop något program. Jag sitter ensam hemma. Amanda sa att jag kunde ta fram kycklinggrytan från igår och äta till middag. Hon sa att den skulle smaka ännu bättre idag än igår, nu när såsen legat in sig i köttet. Men jag förmår mig inte att värma den där dystra grytan, koka upp ny potatis, nej, jag orkar inte. 

Så jag tar fram en fin ungersk picksalami och lite ostbågar. Till det dricker jag påskmust. Alltsammans framför datorn.

Det är lite sorgligt, det inser jag. Men också lite härligt.