Charlie har börjat med en ny grej. Hon har börjat skrika för full hals. Det är inget förtvivlat skrik, ett skrik i sorg eller vrede. Inte heller är det ett glädjetjut. Det är ett fullständigt neutralt skrik. Öronbedövande och ganska besvärligt att lyssna på när det återkommer, som det numera gärna gör. Hon skriker för att testa rösten, se om den bär, kontrollera om hon får någon reaktion. Hon menar nog inget illa, det där skriket är npg bara hennes sätt att ställa sig frågan: EXISTERAR JAG?

Det finns bara ett sätt att tysta det där skriket och det är att skrika tillbaka. Då blir hon konfunderad, lilla Charlie. Det vet hon inte riktigt hur hon ska tackla. Hon tystnar snabbt och tittar förundrat på mig.

Jag kom på det alldeles nyss. Vilket knep! Man skriker tillbaka.

Charlie Schulman – så ägd av pappa. Så otroligt ägd.