Tittar på ”De kallar oss roliga” på Kanal 9. Henrik Schyffert intervjuar Gösta Ekman i baksätet av en bil. Det är smärtsamt. Allt det tillgjorda i Schyfferts personlighet blir liksom förstärkt av Ekmans äkthet. Schyfferts tillgjorda skratt skär som knivar i mig. Jag måste byta kanal, men kan inte låta bli att fortsätta titta. Funderar på Schyffert. Han verkar inte riktigt gjort läxan, om ni förstår. Men vem har det, inte jag allli-fall. Jag ska inte gnälla på Schyffert. Jag ska hylla honom. Han har driv. Han gör saker och ting. Nu sitter han i en bil och intervjuar Gösta Ekman. Men det där inställsamma och samtidigt medvetet coola FNISSET, nej, jag klarar inte av det, måste byat kanal, byter, så.