Alla är sjuka. Charlie ligger och sover vid mina fötter, vaknar hostande och somnar om. Amanda ligger febrig i sovrummet och yrar. Jag har ont i halsen, men min avsikt är att inte bry mig så mycket om det där. Jag tittar på SVT:s morgonprogram.

Jag har sett nyheterna varje hel och halv timme sedan klockan sex. Jag kan dem innantill. Jag kan övergångarna från en nyhet till en annan, jag vet på vilka platser nyhetsuppläsaren ler lite sådär överlägset överseende åt en kuriositet. Och jag vet när hon spänner allvarsblicken i en. Nytt askmoln på ingång – SAS blöder, förlorar 120 miljoner om dagen! Ska staten gå och och stödja bolaget? Nä, säger Maud Olofsson. De gräver fortfarande fram levande människor från jordbävning i Kina. Varning för starka bilder. DIF förlorade i sudden death – “det är bara att bryta ihop och komma igen”, säger en rödskäggig spelare och försvinner mot omklädningsrummet. Och så fotboll – stormatch i Skåne ikväll, spännande, men de har inte direkt tur med vädret, inte sant – och så över till väderkvinna som triumferande berättar om minusgrader i hela landet.

En väderkvinna som tvingas berätta om väntad väderlek har inte roligt på jobbet. Det märks. Det är slentrian och samma jävla normalnivåer. Men så fort det händer något extraordinärt – snö sent i april eller storm eller mycket kraftigt skyfall eller om det utfärdas varningar – så får de något i blicken. Det lyser i dem. Man ser att de trivs när de varskor oss om det helvete som komma skall.

Nu vaknade Amanda. Och Charlie. Nu ska vi kontrollera deras hälsa.