Vi har hyrt bil här. En liten bil med en liten motor som jag övervarvar så att det låter precis som när pappa i min barndom körde oss i sin lilla Renault. Pappa var helt otrolig på att övervarva, kanske bäst i Sverige. Han körde upp bilen till 60 km i timmen på ettan och bilen råmade vildsint och så släppte han gasen, bilen suckade, andades ut, tänkte HERREGUD i en sekund och så var det full fart på tvåan igen. På torpet om somrarna brukade vi gå upp på grusvägen för att vänta på pappa när han varit i affären. Vi kunde känna igen den överhettade motorn på en kilometers håll.

Jag övervarvar här i Frankrike och kanske gör jag det med flit, en hälsning i det tysta till pappa. Charlie är förtjust i det, sitter belåten  och uppmärksam i sin barnstol, koncentrerad på något lustigt sätt. Och så somnar hon efter en stund med öppen mun och nappen i mungipan. Och jag kör vidare uppför bergvägarna, jag tänker alla de där bilfärderna med pappa i den vita Renaulten. Han rökte Bellman Siesta, askade genom fönstret och viskade “fan” för sig själv när det hamnade i knäet. Pappa lyssnade på Ekot på radion och jag var ansvarig för att ändra inställningarna om det började brusa. Jag var väldigt skicklig, ett litet brus och snabbt var jag där med min finmotorik och trixade allt till rätta. Om någon gjorde en farlig omkörning av oss kunde pappa bli galen. “Helvete”, skrek han och ökade farten och körde upp sida vid sida och tittade mot idioten och pekade vildsint med sitt pekfinger mot tinningen. Då var man alltid rädd.

Men han lugnade sig. Vi åt äpple och choklad och pappa sa alltid att han tycker att smakerna gifter sig så fint och jag tyckte att det var ett så sällsamt vackert sätt att säga det, att smakerna gifter sig, nästan som poesi. Han tittade ut över vägen och sträckte ut en hand mot mig. “Hej, min älskling”, sa han. Jag tog hans hand och sa “hej”.

Mamma var rädd om saker och hon trodde att bilen skadades av pappas sätt att köra. Oftast satt hon tyst och suckade fullständigt ljudlöst. Men ibland, när ljuden påminde om dödskamp, sa hon till. Hon skrek:
“Du kör på för låg växel!”
Pappa skrek tillbaka:
“Det ska den tåla!”

Det här ljudet av en övervarvad motor hade jag helt glömt bort. Det känns som om en fin gammal vän kommer tillbaka från en lång resa. Jag kör på ettans växel uppför en brant backe, bilen skakar, Charlie sover och Amanda säger ingenting alls. Jag behöver inte tuta vid de farliga krökarna, motorljudet varnar alla på en kilometers avstånd.