Jag tänker allt oftare på Gotland. Det känns nästan overkligt, för vintern var så lång och vidrig, men nu är det bara några veckor kvar tills vi åker tillbaka. Vi kommer att vara där hela sommaren. Jag ligger i sängen och kollar igenom bilder i telefonen.

 

 

Jag saknar vår lada och vår uteplats med de fina lamporna i luften. Jag minns att jag längtade till skymning, för då kunde jag gå och tända dem.

 

På kvällarna kunde det hända att vi gick ner på andra sidan ladan, ner mot ängen och satte oss. Där vandrade lammen alldeles bakom.

 

Om det var dåligt väder var man inomhus. Jag kollade på teven som dinglade från taket om Charlie sov. Låg och funderade. Tittade på fläcken i taket som måste målas. Just det. Det kanske man skulle ta och göra endera dagen.

 

Jag minns att jag gick upp på grusvägen med barnvagnen om jag ville få Charlie att somna. Friktionen mot gruset var oemotståndligt för henne.Den där grusvägen var hennes egen kryptonit.

 

Varje morgon gick jag och Charlie till stenugnsbageriet alldeles intill. Vi var först på plats, fick en kopp kaffe fastän det inte riktigt var öppet. Jag läste Gotlands Allehanda och betraktade hur bageriet långsamt fick liv. Efter en timme köpte jag med mig en baguette och en latte till Amanda, så att hon fick frukost på sängen.

 

Och Charlie var så liten att man kunde förvara henne i handflatan. I sommar kommer hon att vara större. I sommar kommer hon att gå! Tänk er det – jag och Charlie stiger upp på morgonen och så GÅR vi tillsammans till bageriet. Är inte det otroligt?