Idag den 21 maj 2010 döps Charlie Schulman till Charlie Schulman. Säg grattis! 

Dagens gäster är Gry Forssell och Blondinbella. Skriv gärna vad ni tycker om programmet. Förra veckan skrev ni att ni störde er på att gästerna snurrar på sina stolar. Och vad gjorde vi? Jo, vi sa åt dem: Våra tittare störs av snurr, så snurra inte.

Ge gärna all tänkbar feedback, bra som dålig, här i kommentarsfältet.

Tack för att ni hjälptew till med SMS till Alzheimerfonden. Ovan kan ni se slutresultatet. Ni ägde så totalt. Ni krossade alla andra! Pulvriserade dem! Enbart genom den här bloggen skickades över 1.000 SMS, vilket innebar att ni gav fonden över 10.000 kronor. Jag är stolt över er!

Nu ska jag få listan över telefonnummer av Alzheimerfonden och så ringer jag upp ett på måfå, som vinner hotellhelgen på Green Hotel.

Tack igen!

Fångarna på fortet drar igång igen. Till Frankrike åker ett sedvanligt rövgäng. Här finns någon bonde som sökt fru, någon människa som en gång i tiden var den bästa i världen i sin perifera sport och någon Let’s Dance-profil som kanalen gärna vill hålla vid liv en stund till. Det är som vanligt. Allt är som vanligt. Programledare är återigen Sjödin och Svan. Dvärgen Alain linkar omkring och är hysterisk med sin nyckelknippa. Monique, nu lite äldre, vakar över tigerburarna i sina märkliga tajts. Och fångvaktaren LaBoule ser ut att befinna sig någonstans i gränslandet mellan bister och utvecklingsstörd.
    Det är som vanligt. Allt är som vanligt. Nej, förresten. Inte allt. I år presenteras konceptet “barn till en kändis”. Anna Book är inte med i år, men det är däremot hennes dotter Felicia. Det här med etableringen av kändisungar är sannolikt den enda riktiga, märkbara förändringen programmet genomgått på 15 år. I övrigt – allt är sig likt.
    Kan det här verkligen bli något annat än ren primetimeångest? Jag har så otroligt svårt att tänka mig det. TV4:s helgtablå består numera enbart i barnprogram som är förklädda till familjeprogram.
    Det är sådär med TV4 mest hela tiden. Ingen över 13 år vill se på Talang, men ändå sitter vi där, snälla och vuxna, och tittar på Markoolios stora rullande ögon som presenterar en trollkarl som kan få fingerborgar att försvinna.
Inte en jävel över 10 år kommer att vilja se på Fångarna på fortet. Jag hoppas att det här blir hösten då vi ryter ifrån. Då vi tar fjärrisen från ungarna och säger: “NEJ! Jag har blivit förnedrad av den här kanalen nog! Nu räcker det! Jag tänker inte titta på när Monique släpper ut tigrarna och Felicia Book ropar SKYNDA-SKYNDA-SKYNDA till Robinson-Zubeyde som skriker ÅÅÅ när hon tvingas gräva med fingrarna bland de äckliga maskarna. Jag gör det inte! Det är nog nu!”

Vi åkte alltid till torpet i Värmland under den här tiden på året när jag var barn. Det är något med värmen eller blomningen precis nu som gör att jag tänker på det. Det var en lång resa, 4,5 timmar, mamma och pappa där fram och tre barn där bak. Vi stannade i Arboga, men i övrigt körde vi. Pappa ville komma fram mycket fort.

När vi anlände till torpet, när vi äntligen steg ur bilen.
Då brukade bilen knastra lite försiktigt. Det var ett ljuvligt ljud från huven.

Jag tänker en hel del på det där knastret.
Det får jag väl aldrig höra igen, nya bilar knastrar inte på det sättet.

Synd. Härligt ljud. Härlig känsla. Nu är vi framme. In med kylväskan i kylskåpet och packa upp era väskor, ungar. Nu börjar sommaren.

Idag är det Bokbytardagen i Sverige. Det är ett ideellt inititiativ som startades för ett år sedan och som nu vuxit en hel del. Idag invigs Bokbytardagen av integrationsministern Nyamko Sabuni klockan tolv i Humlegården. De har frågat mig om sedan jag vill säga några ord om bokbyteri från scenen och jag sa självklart ja.

Så, om ni vill se mig ”säga några ord om bokbyteri” (det blir nog en historia om min morfar som jag finner väldigt rolig) eller bara byta en bok med mig så finns jag i Humlegården idag klockan 12.00.

1. Skänk en tia till Alzheimerfonden. Jag och en rad andra offentliga personer försöker tillsammans samla in så mycket pengar som möjligt. Vi tävlar också mot varandra – den av oss som kan få flest människor att messa in vinner en lyxhelg på ett lyxhotell som heter Green Hotel (grrenhotel.se). Jag har bett Alzheimerfonden om en lista på alla ni som skickar in pengar via era telefoner i mitt namn. Jag kommer att lotta ut den här lyxhotell-weekenden till en av er. Alltså: gör något gott – skänk en tia! Och har du redan skänkt en tia – skänk en till! Kanske får ni åka på finhotell.

1. SMS:a till nummer 72 970
2. Skriv TOGA mellanslag ALEX
3. Tryck på skicka.

2. Imorgon anordnas ett världsrekordförsök i Toga-tåg i Kungsträdgården, detta i samband med insamlingen. Jag kommer att vara en av gruppledarna på plats. Det vore kul om ni kunde komma ner och hjälpa till. Kom ner vid 17-tiden, ni hittar mig enkelt i vimlet, jag är nästan tåv meter lång.

Charlie är inne i en period där hon ställer sig mycket frågande och avvaktande till nya människor. Igår tog jag och Amanda en kaffe på stan, Charlie var sprallig, ville riva ner hela bordet och allt vad det var. Men så kom vår kompis Vicky förbi och plötsligt förvandlades Charlie. Hon blev nästan ond i blicken. Och så satt hon där och eyeballade Vicky en lång stund. Det var nästan läskigt. Jag kom att tänka på Tom Cruise i Magnolia när han berättar för den där reportern: ”I’m quietly judging you.” Minns ni den, inte, här är den.

Efter två dygns arbete är jag nu åter kommunicerbar. Jag har mejl! Man kan nå mig! Adressen är alex@schulmangruppen.se om någon har något ärende.

Skönt. Men ändå. Metronome Film & television kan fortfarande fara åt helvete.

Och ni som inte tyckte att jag var lik Charlie – ni kan göra detsamma.

Jag tog hand om Charlie över lunchen när Amanda var på viktigt tv-möte med viktiga tv-människor. Jag fick komma dit och snabbt ta i hand och sen blev jag ivägskickad med Charlie. Vi gick till parken och busade. Charlie har lärt sig att inte äta jord, saker och ting går framåt.

Jag bad en människa ta en bild på oss.
Är vi inte lika?
Är vi inte det?

Erkänn!