Dagens Schulman Show gästas av Björn Ranelid. Och i panelen finns Sanna Lundell! Säg gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet nedan.

Jag tänker allt oftare på Gotland. Det känns nästan overkligt, för vintern var så lång och vidrig, men nu är det bara några veckor kvar tills vi åker tillbaka. Vi kommer att vara där hela sommaren. Jag ligger i sängen och kollar igenom bilder i telefonen.

Jag saknar vår lada och vår uteplats med de fina lamporna i luften. Jag minns att jag längtade till skymning, för då kunde jag gå och tända dem.

På kvällarna kunde det hända att vi gick ner på andra sidan ladan, ner mot ängen och satte oss. Där vandrade lammen alldeles bakom.

Om det var dåligt väder var man inomhus. Jag kollade på teven som dinglade från taket om Charlie sov. Låg och funderade. Tittade på fläcken i taket som måste målas. Just det. Det kanske man skulle ta och göra endera dagen.

Jag minns att jag gick upp på grusvägen med barnvagnen om jag ville få Charlie att somna. Friktionen mot gruset var oemotståndligt för henne.Den där grusvägen var hennes egen kryptonit.

Varje morgon gick jag och Charlie till stenugnsbageriet alldeles intill. Vi var först på plats, fick en kopp kaffe fastän det inte riktigt var öppet. Jag läste Gotlands Allehanda och betraktade hur bageriet långsamt fick liv. Efter en timme köpte jag med mig en baguette och en latte till Amanda, så att hon fick frukost på sängen.

Och Charlie var så liten att man kunde förvara henne i handflatan. I sommar kommer hon att vara större. I sommar kommer hon att gå! Tänk er det – jag och Charlie stiger upp på morgonen och så GÅR vi tillsammans till bageriet. Är inte det otroligt?

Expressen har en ny kulturchef. Hon heter Karin Olsson och jag är mycket nyfiken på henne. En av mina första bekantskaper med henne är en text på nätet som jag såg alldeles nu. Det är oklart exakt vad den handlar om, men jag är inblandad. Detta är ingen överdrift: Jag har läst den här texten noga fem gånger. Jag förstår fortfarande inte vad hon menar. Vad menar hon? Detta är så ion i helvete frustrerande!

Först skriver hon om att ett hot mot kulturjournalistiken tornat upp sig. Detta hot har diskuterats under den senaste tiden, konstaterar hon. Varför det alltså inte kan ha tornat upp sig alldeles nu, således. Men nu är det i alla fall upptornat. Jag läser texten och blir nyfiken: vad är det för hot?  Olsson nämner att det inte har något att göra med DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz vilket gör att jag kan utesluta henne. Hon är inte hotet. I Nöjesguiden, säger Olsson, finns det många potentiella kultursidesläsare som missförstått vad kritik handlar om. Jag förstår inte om hon syftar på skribenterna i tidningen eller de som läser den. Eller de människor som figurerar i den? Är jag en av dessa potentiella kultursidesläsare? Och varför är de potentiella? Varför är de inte aktiva läsare? Eller: hur VET Olsson att de är potentiella läsare? Och fortfarande: Vad är hotet mot kulturjournalistiken? Olsson garderar sig mot ironi, och citerar sedan en sydtysk chefredaktör som muttrar: ”Hur göra kultursidor åt folk som inte kan läsa?” Detta är slutpoängen. Jag förstår fortfarande inte. Hon tycker inte att Expressens läsare kan läsa? Eller Nöjesguidens skribenter? Eller vad? Vad handlar detta om? FAN I HELVETE – KAN NÅGON BERÄTTA VAD HON MENAR? VAD ÄR HOTET MOT KULTURJOURNALISTIKEN?

Jag blir tokig! Är hon kritisk mot mig? Eller är hon positiv? Hatar hon mig eller älskar hon mig? Det är viktigt! Jag vill veta, först när jag får veta detta kan jag formulera en åsikt om henne.

Närå. Jag skojar. Jag ogillar henne oavsett vilket. Man kan inte vara kulturchef på en så stor tidning och skriva något så obegripligt. Man måste kunna göra sig bättre förstådd än så här.

Charlie väckte mig klockan 05.42 och vi steg upp. Jag vandrade bort till fönstret och såg hur morgonsolen lade sig mot husfasaden över gatan på det ljuvligt snedställda sätt som man bara ser tidiga morgnar och jag tänkte omedelbart: det här kommer att bli en sensationellt vacker dag.

Jag bryggde en kanna kaffe. Jag älskar när kaffet ger bubblor i koppen på det där sättet. Det är enda sättet att veta att kaffet verkligen är absolut nybryggt. Det finns inget härligare änden första koppen nybrygda kaffet på dagen och utanför skiner solen och på golvet jollrar härlig dotter för sig själv.

Jag tog mig ett hett bad. Betraktade mina ben. Vad håriga de är.

Jag bestämde mig för att raka benen. Men jag hittade bara engångshyvlar. Stort misstag!

Jag väckte Amanda, lämnade Charlie till henne och tog bilen till radion. Jag gillar märkena på bilen. De gör att det ser ut som att jag kört ”off road”. Jag ska låta dem vara kvar länge. ”Jaså, det där…”, ska jag säga att peka förstrött på märkena. ”Jag körde lite off road igår.”

Jag kom till Mix Megapol. De sitter i samma hus som Expressen. Det är så roligt att möta Expressen-människorna i hissarna. De tittar på mig som om jag vore fienden, bara för att jag jobbar på Aftonbladet. De vill inte prata, så de ställer sig och trycker sig mot en av hissväggarna, det ser inte klokt ut.

Det var roligt med radion. Vi tog en bild. Oklart varför Andersa Timell tar Gry på bröstet.

Sen åkte jag mot jobbet, fortfarande så förbannat sugen på charkuterier. Så jag svängde förbi ICA Esplanad och köpte mig lite italiensk salami. Ni ser! Man behöver inte gå runt och muttra. Ens drömmar kan bli besannade om man bara agerar!

På väg till radion, men det enda jag kan tänka på är kallskuret! Ge mig en salami och en ost som är så rinnig att man fan i helvete kan dricka den! Charkuterier! Det är ju det jag vill ha! En mortadellajävel och ett patéhelvete!   

Fick ett MMS av Amanda som är hemma med Charlie. Hon lekte i vardagsrummet med den där roliga hunden som ibland skäller till och gläfser. Charlie gjorde detta, alltså. Inte Amanda.

Och plötsligt, mitt i en rörelse, somnade hon.

DÄR FICK HON FÖR ATT HON HÖLL MIG VAKEN HELA NATTEN!

VAD SA DU NU DÅ, CHARLIE?
INTE SÅ LÄTT ATT VARA VAKEN BÅDE PÅ NATTEN OCH DAGEN!

Charlie Schulman. Så otroligt ägd.

Det finns människor i min absoluta närhet som drabbats av alzheimers. Det är en sjukdom som är mer utbredd än vad man kan tro – det är få som vill tala öppet om att den drabbat ens familj. Om nio dagar, den 20 maj klockan 17.30, anordnas ett världsrekordförsök i togatåg i Kungsträdgården. Man klär sig i toga och dansar och om tillräckligt många gör detta så har vi ett världsrekord. Alla pengar i samband med den här tillställningen går oavkortat till alzheimerforskning.

Jag kommer att vara en av gruppledarna nere på Kungsträdgården. Jag skulle bli mycket glad om ni ville komma ner och slå mig följe i detta tåg. Jag skulle bli ännu gladare om ni vill skicka ett snabbt SMS och därmed skänka en tia till forskningen.

Numret är 72970
Skriv TOGA. Gör sedan ett mellanslag och skriv ALEX

Det är en rad offentliga personer som agerar gruppledare och mellan oss är det en tävling vem som kan dra in mest pengar till forskningen. Det vore roligt om vi i den här bloggen vann alltsammans, om vi drog in mest.

Kom igen nu.
Skicka ett SMS.
En tia är inte mycket pengar, men om vi är många som gör det så kan vi bidra med mycket.

Tack!

Läs mer på deras hemsida HÄR.

Tittade igenom Facebook och upptäckte att Sigge Eklund lagt upp den här bilden. Otroligt. Jag minns inte att vi tog den bilden över huvud taget. Det här var på ett hotell i Köpenhamn för ett år sedan, jag och Sigge åkte ner ensamma över en helg. I badrummet fanns två toaletter som var ställda mitt emot varandra. Vi fann detta lite märkligt vill jag minnas. Men vi upptäckte också att det faktiskt var ganska kreativt att sitta där och prata med varandra.

Sitter och kollar på Talang på TV4. Tittar ni på det? TITTAR NI PÅ DET?

Vilken smärtsam upplevelse. Jag vill byta kanal, men det går inte, all tafflighet gör att jag sitter fastlimmadi soffan, kan inte slita mig.

TITTAR NI?!

Ser ni juryns styltiga skådespel till “överlägganingar” om vilka som ska gå vidare? Manusskrivna floskler och dumheter som framförs på ett alldeles extraordinärt onaturligt sätt. Hur många gånger kan Charlotte Perrelli säga att hon tycker att någon var “otrooligt bra” innan hon själv inser att nog måste vara dum i huvudet?

TITTAR NI?!

Ser ni på låtsasbråken som juryn levererar med överdrivna huvudskakningar och protesterande fingrar i luften? När de vill visa att de INTE ÄR ÖVERENS, att det tydligen är så svårt att välja finalister att det bildas slitningar INOM SJÄLVA JURYN!

HALLÅ? TITTAR NI PÅ DET HÄR?!

Bert gråter åt någon artist han tagit in och får procent på.
Johan Pråmell sitter rakryggad och arti-ku-le.-rar och ler och ler och ler och ler och ler och ler och ler, man skulle vilja smyga fram bakom honom med en jävligt stor cymbal och smälla till utav bara helvete alldeles vid tinningen OCH DÅ KANSKE HAN INTE LER LÄNGRE!
Charlotte Perrelli är bara så fullständigt meningslös. Hon säger något, man lyssnar och upptäcker HÄPET att man glömt precis allt hon sagt efter några sekunder. Man säger DET VAR SOM FAN och HUR FAN GICK DET DÄR TILL, HUR FAN KUNDE JAG GLÖMMA ALLT HON SA?

Svenska Talang.
Jag känner missmod och olycka över att leva i samma tidsålder som detta program.

Amanda har alltid varit rädd för döden. Nu är den starkare än någonsin, inte för egen skulle utan för att hon inte vill att Charlie ska växa upp utan en mamma. Hon har skrivit en så fin krönika om detta – läs den HÄR.