Charlie tycker om att rota i handväskor. möjligen är detta det bästa hon vet. Jag tror att det är förödelsen hon gillar. Ena stunden står en handväska i stilla ro på golvet och efter en minut är ödeläggelsen fullständig – allting ligger spritt över golvet. Jag tror hon är särskilt förtjust i detta eftersom mamma inte alls är det. När mamma ser vad hon håller på med säger hon ”å nej” och lyfter bort Charlie, som blir förtvivlad, nej, VANSINNIG och skriker och vill tillbaka till handväskan.

Nu har jag gjort i ordning en gammal handväska, en som inte har något värde. Den har jag fyllt med oviktiga papper, en gammal mobiltelefon som ingen använder, några daterade sminkgrejer och smått och gott. Jag halvgömmer väskan bakom en dörr eller sådär. Och så ser jag hur Charlie nosar sig till den. Hon smyger fram mot den i lönn, inser vikten av att inte bli upptäckt. Och så river hon upp och stökar till och sprider sin sjuka förstörelse. Efter en stund, när hon tömmer det sista, rusar jag fram och ropar ”å nej” och tar mig för pannan och sånt. Och så börjar jag samla ihop grejerna och plockar tillbaka dem. Charlie gör ännu ett utfall, men HON VET ATT HON KOMMER ATT BLI BORTMOTAD, hon gör sig liksom beredd på att bli vansinnig, skrika och leva rövare.

Men jag motar inte bort henne. Hon får riva upp den igen. Charlie är i extas.

Och jag står bakom dörren och fnissar. Charlie Schulman. Så otroligt jävla ägd.