Fångarna på fortet drar igång igen. Till Frankrike åker ett sedvanligt rövgäng. Här finns någon bonde som sökt fru, någon människa som en gång i tiden var den bästa i världen i sin perifera sport och någon Let’s Dance-profil som kanalen gärna vill hålla vid liv en stund till. Det är som vanligt. Allt är som vanligt. Programledare är återigen Sjödin och Svan. Dvärgen Alain linkar omkring och är hysterisk med sin nyckelknippa. Monique, nu lite äldre, vakar över tigerburarna i sina märkliga tajts. Och fångvaktaren LaBoule ser ut att befinna sig någonstans i gränslandet mellan bister och utvecklingsstörd.
    Det är som vanligt. Allt är som vanligt. Nej, förresten. Inte allt. I år presenteras konceptet “barn till en kändis”. Anna Book är inte med i år, men det är däremot hennes dotter Felicia. Det här med etableringen av kändisungar är sannolikt den enda riktiga, märkbara förändringen programmet genomgått på 15 år. I övrigt – allt är sig likt.
    Kan det här verkligen bli något annat än ren primetimeångest? Jag har så otroligt svårt att tänka mig det. TV4:s helgtablå består numera enbart i barnprogram som är förklädda till familjeprogram.
    Det är sådär med TV4 mest hela tiden. Ingen över 13 år vill se på Talang, men ändå sitter vi där, snälla och vuxna, och tittar på Markoolios stora rullande ögon som presenterar en trollkarl som kan få fingerborgar att försvinna.
Inte en jävel över 10 år kommer att vilja se på Fångarna på fortet. Jag hoppas att det här blir hösten då vi ryter ifrån. Då vi tar fjärrisen från ungarna och säger: “NEJ! Jag har blivit förnedrad av den här kanalen nog! Nu räcker det! Jag tänker inte titta på när Monique släpper ut tigrarna och Felicia Book ropar SKYNDA-SKYNDA-SKYNDA till Robinson-Zubeyde som skriker ÅÅÅ när hon tvingas gräva med fingrarna bland de äckliga maskarna. Jag gör det inte! Det är nog nu!”